Läser igenom mina gamla dagböcker från början av nittiotalet och snubblade över ett par bra citat som jag bara måste dela med mig utav.

Det första är angående punkbandet jag spelade trummor i: "Tänk att det finns sådana som tycker att vi är bäst. Jag blev chokerad när jag hörde det. Knäppskallar." 

Det andra gäller hårdrock: "U sitter och tittar på Iron Maiden på TV. Jag kan faktiskt inte rå för att jag inte tycker att de är bra. U försöker med att 'Det var det enda hårdrocksbandet i början av 80-talet som var influerat av punk.' Inte blir det bättre för det."

Det var, som tur var, inte bara pinsamt att läsa gamla dagböcker. Det var roligt också!

Som jag har skrivit tidigare ska Kiruna stad flytta. Den här flytten känns ganska dramatisk och omvälvande för oss Kirunabor. Hur ska det bli? Hur ska det se ut? Var kommer allt hamna? Jag tycker själv att det verkar väldigt spännande att flytta en hel stad. Jag har varit orolig för att det ska bli som i Malmberget där ett stort hål delar samhället i två delar. Det skulle verkligen vara tråkigt om Kiruna blev delat i två delar, där centrum hamnar på ena sidan och resten av staden på den andra.

Planen är att Kiruna ska ligga nordost om Luossavaara, vår slalombacke. Jag har inte riktigt gillat den planen. Mycket av gruvans verksamhet har flyttat till framsidan av Kirunavaara och det ligger mittemot där staden ska ligga. Jag bor ungefär där nu och märker hur mycket gruvdamm som kommer hit. Det är värre där staden ska ligga, dit blåser det verkligen gruvdamm.

LKAB undersöker nu om det finns malmfyndigheter i området kring slalombacken, kring sjöarna bakom och vid Tuolluvaara. Om det finns malmfyndigheter vid slalombacken och staden ska ligga där, måste staden flytta igen då?

Det utreds mycket om nya bostadsområden. På jägarskoleområdet ska det byggas lägenheter, nya tomter planeras på Sandstensberget och det är främst villatomter.

I Tuolluvaara planeras ett nytt bostadsområde vid gamla kapellet. I byarna runt Kiruna händer det också grejer. I Laxforsen och Kallovaara planeras utökning av byggrätten och i Kauppinen utreds om det finns möjlighet till att bygga nya bostäder.

Järnvägen ska dras om och första tecknet på det är ett teknikhus som Banverket börjat bygga norr om sjön Luossajärvi.

Mitt i allt detta är centerpartisten Gunnar Selberg i full färd med att samla ihop namn till en folkomröstning om stadsflytten. Det är konstigt att den kommer först nu, när allting redan har börjat. Jag har dock skrivit på namnlistan eftersom jag inte tycker att staden ska ligga nordost om Luossavaara. Mina förslag var att staden skulle flytta mot Kurravaara eller Tuolluvaara, för då skulle staden inte bli tvådelad. Men när jag ser att LKAB letar efter malm på fler ställen blir det svårt att försvara även de förlsagen. Det känns som att hela Kiruna borde flytta några mil åt något håll på en gång, istället för att småflytta och kanske vara tvungen att flytta igen. Som det ser ut nu, säger jag som alltid är full av visioner, kanske det blir brytning vid Luossavaara och Tuolluvaara igen, och då är det ingen lämplig plats för bostadsområden.

Sprickbildningarna, som jag knappt hört talas om för fem år sedan, har dykt upp och sedan ökat fortare än de tidigare hade beräknat. Ullspiran ligger i farozonen och de som bor där förväntas börja flytta redan nästa höst. Om det ska brytas malm på fler ställen än Kirunavaara, vem vet då var sprickbildningarna kommer härnäst? Blir det i det nya bostadsområdet på Sandstensberget eller där stadens centrum ska ligga, nordost om Luossavaara?

Dessutom slås det på stort vid området där Coop ligger. Ica Kvantum ska komma till Kiruna och ska ligga där. Planen är alltså att flytta centrum ännu längre ifrån stormarknaden och risken för att det ska bli tomt där emellan är stor, eftersom området Ullspiran ligger ungefär där och det är där sprickbildningen nu finns.

Den 19:e november, det vill säga nu på onsdag, hålls ett informationsmöte på Folkets Hus klockan 18:30 i Nåjdens Sal. Jag funderar på att gå dit, så kanske jag får svar på mina frågor. Det känns som att det är en massa på gång och jag har inte riktigt koll på läget, trots att jag bor mitt i händelsernas centrum. Jag vill veta vad som händer och när det händer. Jag har märkt att det blir ganska pinsamt om någon, som inte är från Kiruna, frågar mig om stadsflytten och jag inte har den blekaste aning om vad som beslutats eller vad som faktiskt redan sker i Projektet Stadsomvandling. Ryktet har spridit sig runt världen, tro det eller ej, och jag vill ändå ha lite koll på min egen hemstad.

Hur många galor är det på ett år? Nu är det iallafall dags för Fotbollsgalan, trots att det finns en Idrottsgala. De övriga jag kan komma på nu (med viss hjälp av Google) är Kristallen-galan, Guldbagge-galan, Rosa bandet-galan, Världens barn-galan, MTV-galan, DN-galan, P3 Guld-galan, Skateboard-galan, Stand up Comedy-galan, Oscars-galan, Emmy-galan, Mama-galan, Guldklaven-galan, Ted Gärdestad-galan, Energy Globe-galan, Guldknappen-galan, Elle-galan, Unicef-galan, Costume-galan, GE-galan, K1-galan, Golden Globe-galan, EMA-galan, KY-galan, SMFF-galan och tillochmed Blog awards galan! Det finns säkert en hel hord med galor som jag inte har tagit upp här, men det är några iallafall. Som tur är går inte alla dessa galor på TV. Men många. Jag vet inte hur många gånger man ska få se Sveriges kändisar klä sig i sina finaste galakläder och visa upp sig på TV. Jag har då tröttnat. För mig betyder inte galor någonting mer än att det är ganska tråkigt på TV den kvällen. Galor i Sverige blir så mycket tråkigare än tillexempel amerikanska galor, då Sverige inte har så många kändisar att välja mellan. Det blir oftast samma ansikten, i nya galakläder, som visas i rutan. Samma idrottsstjärnor får pris i idrottsgalan, samma program och programledare i Kristallen-galan. När det är dags för välgörenhetsgalor är det även där samma ansikten i dyra kläder som visar upp sig och får glittra i direktsändning. Jag vet inte om målet helgar medlen. Behövs verkligen alla dessa galor? En vanlig Svensson går väl på krogen lika ofta som en svensk kändis går på gala. Och de måste ju kosta pengar! Jag tror knappast att alla som jobbar med galorna gör det ideellt. Det är nog några stycken som ska ha lön och viss lokalhyra ska betalas, resor, mat, dryck och givetvis gala-kläderna. Hur stor del av de insamlade pengarna går till välgörande ändamål? Jag vet faktiskt inte, och ärligt talat bryr jag mig inte så värst mycket heller. Jag vet bara att när det vankas gala i TV, väljer jag att titta på en annan kanal eller göra något annat. Jag skänker inga pengar. Det kan jag göra utan galor.

Kiruna har också skaffat sig en egen gala. Nämligen Kiruna-galan. Det är en gala för och av näringslivet i Kiruna, med prisutdelning såklart, i kategorierna Årets handlare, Årets kvinnliga företagare, Årets partner/leverantör, Årets unga företagare, Årets företagare (borde det inte vara manlig företagare då kvinnlig företagare redan står med?), Kiruna kommuns idéutvecklingsstipendium och Yngve Bergkvists entreprenörspris. (Yngve Bergkvist är, för de som inte vet, upphovsmannen till Jukkasjärvi Ice Hotel.) I fyra år har galan funnits och jag måste säga att det tog tre år innan jag förstod vad det handlade om. Plötsligt dök det upp en jätteannons i Kiruna Annonsblad om en Galakväll, jag förstod inte alls vad, vem eller vilka den var till för eller varför den fanns. Nu förstår jag lite mer. Det är för Kirunas företagare. Jag behöver alltså inte bry mig om den heller, för den involverar inte mig, och den sänds inte på TV.

Jag kan konstatera att det är poppis med galor, för alla möjliga ändamål. Och för oss vanliga människor, som inte får någon biljett eller inbjudan i brevlådan återstår bara en sak: att skapa vår egen gala! Jag kan komma med några tips redan nu, vad sägs om: Svensson-galan? Priser delas ut i kategorierna: Årets ensamstående mamma/pappa, Årets tonårsförälder, Årets fru/man, Årets läxläsare, Årets familjeförsörjare, Årets deltidsarbetare, Årets sjukskrivna, Årets arbetslösa etc. etc. Du ser, listan kan göras hur lång som helst! Vad sägs? Är ni på Svenssons?

Jag fick brev från Försäkringskassan idag. Jag har snart varit sjukskriven en månad, och idag fick jag brev om att jag har ansökt om sjukpenning. De skriver så här: "Det tar ca 30 dagar innan du får ett beslut. Under det tiden utreder vi dina möjligheter att söka arbete på arbetsförmedlingen, trots dina besvär. Vi utreder också din sjukpenninggrundande inkomst. Vi vill förbereda dig på att vår utredning kan innebära att du inte får sjukpenning."

Och jag fick även brev från arbetsförmedlingen, som skrev så här: "Vi har meddelat din arbetslöshetskassa, Transportarbetarnas a-kassa, att du är avanmäld från och med 2008-11-11. Du har anmält förhinder att söka arbete. Avanmälan betyder att du inte längre får arbetslöshetsersättning."

Behöver jag säga mer?

Jag funderar på att börja bidragsfuska. Någon som vet hur man gör?

För ett par månader sedan gick jag från mammaledig till arbetslös, eller arbetssökande, som det så fint ska heta nuförtiden. Jag bävar alltid för den dagen jag ska anmäla mig till a-kassan, för de behöver så många intyg vad man har gjort, när man har gjort det, hur mycket man gjorde och varför man gjorde det. Bara det kan vara bökigt att knåpa ihop. Men för en gångs skull gick det relativt smidigt, och för första gången slapp jag komplettera med intyg i efterhand.

Sen hamnade jag på operationsbordet, plötsligt, med bara två dagars varsel. Jag blev sövd och skuren i. Dagen efter kunde jag knappt ligga, men jag fick åka hem, sjukskriven i en månad. När jag började bli lite rörligare och fick mindre ont, granskade jag min sjukskrivning och såg att jag var sjukskriven från och med den dagen jag blev utskriven från sjukhuset. Jag tyckte, givetvis, att jag borde vara sjukskriven från och med den dagen jag blev inskriven. Det är svårt att ta ett jobb när man ligger på sjukhus, tänkte jag. Så när jag skulle på återbesök för att ta bort stygnen bad jag doktorn ändra mitt sjukintyg så att datumet blev rätt. Efter sjukhusbesöket gick jag till Försäkringskassan för att lämna in mitt sjukintyg. Damen som tog emot intyget frågade om jag gjort en sjukanmälan. "Nej." sa jag. "Jag har aldrig varit sjukskriven förut, så jag vet inte riktigt hur man går till väga." Samtidigt tänkte jag att ett sjukintyg borde väl räcka som sjukanmälan, plus att jag faktiskt sitter där mitt emot damen, i egen hög person och säger att jag är opererad och ska vara sjukskriven i en månad. Det räckte inte för damen, som sa att jag skulle få en blankett med posten, vilken jag skulle fylla i och skicka tillbaka till Försäkringskassan. Jag kunde inte fylla i en sådan på plats, när jag ändå satt inne på ett utav Försäkringskassans kontor, fullt kapabel att skriva min namnteckning på ett papper. Nej, jag måste vänta till blanketten kommer med posten.

Det tog lite mer än en vecka innan blanketten kom med posten. Jag fyllde i den, skrev under den och skickade in den.

Under tiden hade jag snällt fyllt i att jag var sjukskriven på mina a-kassa-kort och skickat dem till a-kassan, så de inte skulle ge mig någon arbetslöshetsersättning.

Idag skulle jag ringa till Arbetsförmedlingen, för det sa min handläggare på Arbetsförmedlingens kontor här i Kiruna, att jag skulle göra, någon gång under vecka 46. Jag kunde inte besöka kontoret här i Kiruna, utan jag skulle ringa det speciella numret jag fick av min handläggare. Jag satt fem minuter i kö innan jag kom fram till en dam. Hon frågade om jag jobbade timmar. "Nej." sa jag "Jag är sjukskriven från och med den 14:e okotber och ska vara det en vecka till, sen börjar jag stämpla igen." "Jaha." sa damen. "Har du anmält att du är sjukskriven till din a-kassa?" "Jag har fyllt i 'sjukskriven' på a-kassa-korten som jag har skickat in." svarade jag. "Det räcker inte." sa damen. "Jag tar nu och meddelar din a-kassa att du är sjukskriven, då blir du avanmäld från a-kassan och får besöka din arbetsförmedling igen den 18:e och anmäla dig arbetslös." "Men," försökte jag "jag har ju bara varit sjukskriven en månad!" Det spelade ingen roll för damen, som hade regler att följa. Därför måste jag nu gå till Arbetsförmedlingens kontor här i Kiruna, anmäla mig arbetslös, förlåt, arbetssökande, igen, så att de kan anmäla det till min a-kassa. Så än en gång ska jag få intyga vad jag har gjort, när jag har gjort det, hur mycket jag gjorde och varför jag gjorde det. Som tur är sparade jag en kopia av sjukintyget. Annars hade det blivit struligt igen. Kom ihåg det: Ta alltid kopior på alla intyg, du kan aldrig veta hur många gånger du kan behöva det! För vi lever i byråkratisverige, världens blankettätaste land. Inte konstigt att alla myndigheter kostar pengar! Men jag kan väl passa på att tacka alla bidragsfuskare, som sett till att vi har det så här idag. Tack.

Känner mig lite slö och soffpotatisig. Tur att jag inte blev vald till USAs president inatt. Då hade man haft lite att stå i, med att rensa upp efter Bush och så. Hm.

Apropå http://kickixkatarina.bloggagratis.se/2008/10/26/1055366-sondagsfilmen/

Igår visade Tv3 40 days and 40 nights. Imorgon går Rush Hour 2 på Tv6. På lördag går James Bond: Levande måltalva på Tv3, Pearl Harbor på Tv4, Beck: hämndens pris på Tv4+. På söndag går efterlängtade Dukes of Hazzard på Tv3.

Jag känner dessutom att jag får lägga till Skamgrepp, som gick i SVT för typ en vecka sen och som visas igen i SVT1 på lördag. Jag vill även lägga till Och så kom Polly (SVT1 fredag), Gothika, Min kusin Vinny (Tv3 fredag) Tomten är far till alla barnen (Tv4+ lördag), Master and commander, Baskervilles hund (Tv3 lördag), En andra chans (Tv3 söndag), Van Helsing (Tv6 tisdag).

Är det någon jag missat så får ni gärna tipsa mig! Och som jag skrev tidigare är det ju inte bara dåliga filmer, men de går ju hela tiden!

Livet känns ibland som en tävling och en fruktansvärt orättvis sådan. Vissa har helt enkelt inte en chans eftersom vi föds med olika förutsättningar och förmodas ha samma mål. Oavsett vilka talanger vi har, ska vi vilja samma sak, annars är vi diskvalificerade och får inte vara med. Att vara utanför tävlingen innebär både för- och nackdelar. På ett sätt är det skönt att slippa kraven, men samtidigt får man ständigt påminnelse om att man ska vara med i tävlingen, det är det enda rätta. Vare sig man vill eller inte. Vare sig man har vad som krävs eller inte.

Jag har nästan alltid känt att jag måste vara bäst i det jag gör. Annars ska jag inte syssla med det. Jag ska vara bäst från början, utan övning och träning. Mitt krav på mig själv är att jag ska vara ett universalgeni med medfödd talang i allt jag kan tänkas ge mig på. Först på senare tid har jag tillåtit mig själv att vara halvkass och utvecklas. Jag har inte vågat visa vad jag kan, för jag inte med säkerhet kunnat visa att jag är bäst. Därför har jag medvetet låtit bli att göra saker jag är bra på, som jag älskat att göra och kanske till och med är ämnad att syssla med. Allt på grund av en rädsla för att bli kritiserad, om inte av någon annan, så av mig själv.

Jag får påminna mig själv varje dag att jag inte behöver vara bäst, jag kan vara som jag är och jag kan bli bättre, utvecklas, lära mig nya saker. Det är inte en dödssynd att be om hjälp och att vilja lära sig. Jag är väl så bra som någon. I vissa fall är jag bättre och i vissa fall sämre. Konstigare än så är det inte.

Livet känns som en tävling i vem som är snyggast, mest framgångsrik, smartast och populärast. Jag gav upp för längesen. Jag valde att se annorlunda ut, för jag visste att jag aldrig kunde bli snyggast. Jag var tyst i diskussioner, för jag visste att jag aldrig kunde bli smartast. Jag valde att strunta i mina talanger, för jag visste att jag aldrig kunde bli mest framgångsrik, och jag hörde nästan aldrig av mig till mina vänner och bekanta, för jag visste att jag aldrig kunde bli populärast.

Enligt vem? Vem var domare i den tävlingen? Om det inte var jag själv, hur kunde jag låta någon annan ha den makten över mitt liv?

Jag undrar om allt detta var tecken på min egen osäkerhet. Jag ville få det att se ut som att jag inte brydde mig, men jag brydde mig, mycket. Så pass mycket att jag ibland la mig ner på golvet och försökte önska livet ur mig. Så mycket att jag tog till alkohol, sex och droger för att bestraffa mig själv då jag inte var kvalificerad att tävla. Och för att jag var så feg som inte vågade kämpa.

Jag har lagt ner så onödigt mycket energi på att klanka ner på mig själv.

Jag har lovat mig själv att sluta med det.

Jag vrider på det. Jag ska lägga ner lika mycket energi på att peppa mig själv och intala mig själv att jag faktiskt duger och att jag faktiskt kan.

Livet är faktiskt inte en tävling, eller behöver åtminstone inte vara det. Och jag behöver inte vara bäst, jag behöver bara lova mig själv att alltid göra mitt bästa för min egen skull. Då slipper jag bestraffa mig själv och kan istället belöna mig med de framgångar jag kommer få uppleva.