Jag har tidigare skrivit om Kiruna Winter City som inte lever upp till namnet. Eftersom jag gillar att klaga på Kiruna, fortsätter jag här med lite allmänt klagande.

Scandic Hotel Ferrum har en jättefin terass på baksidan. Den är i trä, den är stor och rymlig, den har en stor fin trapp som går ner i den så kallade Ferrumparken. Den hade varit ypperlig till uteservering, åtminstone på somrarna. Den har utsikt mot Kirunavaara och parken med fontänen i direkt anslutning. Men används den då som uteservering? Nej, såklart inte. Det enda som står där är en askkopp på fot, antagligen till röksugen personal.

Ovan nämnda fontän är aldrig justerad, så strålarna sprutar aldrig jämt.

Ingen av Kirunas caféer eller restauranger har uteservering på vintern. I Kiruna Winter City, som stan kallas ibland, hade det varit ypperligt med uteservering på vintern. Tänk dig stolar med renfällar och filtar, terassvärmare på stolpar (som de har på uteserveringar söderut) och varm choklad med marshmallows. Kan det bli fel? Antagligen inte, men i Kiruna ska det inte finnas. Uteserveringar existerar knappt på somrarna. Som taxichaufför märker jag hur stor efterfrågan är på uteserveringar sommartid, och de som finns går att räkna på ena handens, öh, tumme.

Offentliga toaletter ska, om de går att ta sig in i, lukta kiss och vara allmänt äckliga. Belysningen ska gärna blinka och det toalettpapper som finns ska ligga fasttrampat på golvet.

I järnvägsparken finns ett café. ("Gör det?" frågar du.) Ja, faktiskt. Men ingen vet när de har öppet, förutom de som jobbar där, möjligtvis.

På kupoltorget står en stor klockstapel, ingen av klockorna i den går rätt, om de överhuvudtaget går.

Skräpkorgar och askkoppar vid bänkar och portar är tydligen väldigt ransonerade. Det är ju så mycket trevligare när det ligger skräp och fimpar på backen, eller hur? Och allt snus. Herregud, allt snus! Kirunabor tycker inte att snus är skräp, det ska pryda väggar, tak och hela backen.

Det borde vara undre åldersgräns på 30 år vid köp av öl och cider i glasflaskor på Systembolaget. De som är yngre än 30 år tycker tydligen att det är jätteskojigt att krossa dessa flaskor mitt i vägen, på parkeringar och utanför entréerna till Kirunas nattklubbar.

Kiruna är Sveriges hundtätaste kommun. Procentuellt sett. Det märks tydligt när ungefär en tredjedel av hundägarna aldrig bryr sig om att ta upp hundbajset. Ändå har kommunen underlättat för hundägarna genom att sätta upp rullar med bajspåsar här och där. Gratis bajspåsar! Kirunabor älskar gratisprylar, utom bajspåsar, förstås.

Sen finns det de hundägare som faktiskt plockar upp bajset i påsen och sedan slänger påsen på backen. Jag vet inte vilka som är värst.

Ingen bryr sig om körförbudet i centrum efter klockan 22. Ingen. Utom de som bor i centrum och vill sova efter 22.

Kirunabor tror också att farthinder innebär att man får köra bil på trottoaren.

Gångtrafikanterna är ungefär som renar. De struntar i övergångställen och går över där det passar, utan att se sig för. Många använder övergångställen som mötesplats att stanna och prata på.

När mörkret börjar falla på är det kanske 20% av alla gångtrafikanter som använder reflex, resten tror på allvar att de är självlysande och studsar ut i vägen lika raskt som i dagsljus.

Slutligen, åtminstone för dagens klag, Kiruna stad ska flytta. Är det ärligt talat någon som vet vart?

När Husse var och fiskade igår passade jag på att hyra Sex & the City the Movie. Han gillade inte serien och hängde inte med i den. Jag såg varenda avsnitt från början till slut. Jag ville se den på bio, men det blev aldrig läge. Så igår hyrde jag den, nästan 2 och en halv timmes frossa i tjejfilm med stort T! Helt otroligt!

Jag grät en skvätt på några ställen, skrattade på andra och skämdes lite då och då. Precis som det ska vara när man ser SATC. Jag visste att jag skulle tycka om den, och det gjorde jag. När den var slut var jag alldeles pigg och glad fastän klockan var halv elva. Jag brukar inte vara pigg halv elva. Jag brukar inte vara vaken halv elva. Som tur var kom inte Husse hem förrän filmen var slut och jag hade hunnit torka kinderna.

Om jag ska kritisera den så måste jag vänta någon dag till den har sjunkit in. Just nu ser jag den i ett rosa skimmer, så jag är inte riktigt pålitlig.

Matilda somnade halv åtta och sov hela natten för första gången på några veckor. Hon vaknade inte och ställde sig och skrek, hon ropade inte efter bubbe, hon gnällde varken efter pappa, mamma, eller täcke. Skönt. Jag hoppas att strultiden är över nu och att hon sover hela nätterna framöver. Hon blir en ganska irriterad unge när hon inte sover ordentligt. Hon växlar snabbt från ett gulligt, harmoniskt litet gullebarn till en väsande, förbannad grinunge då och då på dagarna om hon inte fått sova ordentligt. Nog kan hon bli ilsken annars också, men inte så där oväntat och plötsligt.

Idag är det fars dag. Grattis alla pappor! 

Vi passade på att städa när Matilda är på dagis. Jag satte upp nya gardiner i alla rum. Vad tjusigt det blev! Härligt. Det är ungefär som att färga håret. Haha! Det gjorde jag förresten för några dagar sen.

Om en halvtimme ska jag gå och hämta Matilda. Sen ska vi gå och klippa mormor. Och så ska vi följa med mormor och prova skor, om hon inte har gjort det med gammelmormor, förstås.

Idag är det fredag. Jag trodde det var det igår. Det kändes som det. Men idag är det riktig fredag och vi ska hyra Indiana Jones. (Fast jag vill ju hemskt gärna hyra Sex & the City, kanske får göra det nästa gång.)

Jag och mamma var på en liten shoppingrunda idag. Den kan inte bli så stor i den här stan, men det var alldeles tillräckligt. Både jag och Matilda fick lite nya kläder på rea. Jag tittade lite på böcker och skor. Jag hittade faktiskt något intressant, men det får vänta. Mina tillgångar var begränsade och skulle även räcka till blöjor och frimärken.

På planen hade jag även löste och cacaobönor, men det får vi ta en annan dag.

En annan skojig grej som hände idag var att jag äntligen fick träffa studievägledaren på KomVux, så vi bokade ett möte nästa vecka för att planera min vår. Tjohoo! 

Idag var jag på koll och blev omtjepad. Nu får jag hädanefter sköta det själv. Är sjukskriven i en och en halv vecka till. Det känns lite konstigt att vara sjukskriven, jag har aldrig varit det, på riktigt alltså, med sjukintyg från läkare i flera veckor. Det tråkiga är att jag ska börja stämpla då igen. Jag hatar att stämpla! Därför tänker jag inte göra det särskilt länge. Det blir skola istället.

Jag hade läkt bra, tyckte de. Och det tycker jag själv också. På vissa ställen syns det knappt att det har varit sår. Andra ställen är fortfarande lite såriga, men det är bara tre sådana ställen. Och nu börjar de kännas normala, inte hårda och ömma, utan lite mer skvalpiga. Det gör knappt ont alls idag. Det var som att det gick över på en timme. Plötsligt slutade det bara göra ont. Men det är fortfarande otäckt att frysa, och det gör jag mest hela tiden nu. Jag har iskalla fötter och händer. Har tjocktröja på mig och har badat fotbad då och då. Det hjälper förstås.

Det bästa är att jag kan ha Matilda i knät nu, utan att vara rädd för att det ska göra svinont. Det känns ju såklart, men det går bra. Hon kan luta mot mig och gosa, precis som vanligt. Hon har faktiskt varit arg på mig när hon inte har fått sitta i knät och gosa. Jag har visat dem och sagt att jag har "aj" där, det förstår hon och hon har tillochmed börjat visa att B2 också har ont i brösten. Men hon förstår inte varför hon inte får sitta i knät och luta mot dem.

Nu får hon dock det igen. Och hon är ganska nöjd med det, kan jag tillägga!

Och såklart jag med.

Det är ett tungt ämne det där med personlig utveckling. Jag har fått kämpa med att ändra mitt sätt att tänka, trots att jag alltid har varit en optimist. Jag har hela mitt liv tänkt att allting ordnar sig, allting blir bra och allt sker för det bästa. En motgång kan vara en utmaning. Ett nederlag kan innebära en annan slags vinst. En nackdel kan vara en fördel i ett annat sammanhang. Allt beror på hur jag tänker. Därför är jag en optimist. Med facit i hand kan jag säga att allting verkligen ordnar sig. Det går alltid att ta sig upp från den skit man befinner sig i. Frågan är bara att vilja och att se att det är möjligt. För allting är möjligt, så är det bara.

Rent fysiologiskt är det väl ingen skillnad på mig och någon annan, förutom kanske utseendemässigt. Vi har samma byggstenar. Därför kan ju jag lyckas likaväl som någon annan. Lycka är inte få förunnat, alla har rätt att vara lyckliga. Allting är relativt.

Jag bytte titeln på min blogg från 30-års-krisen till Den obotlige optimisten, dels för att jag inte anser att jag befinner mig i någon kris längre och dels för att belysa för mig ännu mer att jag ska koncentrera mig på positiva saker. Inte kriser, dilemman, prestationsångest eller förvirring. Nu är det raka rör som gäller, med ett leende på läpparna. Och jag hoppas att jag smittar av mig på alla er som läser.

Det har jag köpt åt mig själv idag, för första gången i mitt liv! Det är ett jättefint set, i grön spets. Men jag kan inte ha det ännu, för jag får inte använda bygel-bh förrän om ca 3 månader.

Jag duschade idag, fastän jag inte får. Men tejpen satt kvar, så jag tycker inte att det gjorde något. Jag är väldigt försiktig, men samtidigt väldigt less på att inte få duscha hela kroppen. Idag var jag verkligen tvungen, för jag hade invigt mitt nya gångband som jag köpt på www.blocket.se.

Jag har varit jättesugen på att köpa ett sådant gångband, men jag har inte hittat något till ett överkomligt pris, förrän nu. 350 kr fick jag ge, inte så farligt alls.

Jag gick en kvart på det och det kändes verkligen! Jag får driva bandet själv eftersom det inte är någon motor, sen är det ju svag uppförsbacke hela tiden. En kvart efter tre veckors mer eller mindre soffliggande var en riktig match. Min kondis är inte vad den varit. Nu har jag iallafall kommit igång. Det bästa är att jag kan ställa det framför teven och gå till Days of our lives eller nåt! Hahaha! Förena nytta med nöje, så att säga.

Matilda tyckte det var väldigt spännande med ett gångband, hon skrattade och sa mamma. Jag såg nog ganska rolig ut, när jag tänker på det.

Vaknade av ont i morse. Det har inte känts ont på det viset förut. Men jag är glad att det känns. Då vet jag att de lever och inte ruttnar och trillar av! Hi hi! Jag sa till mamma och pappa att jag förmodligen skulle ut och promenera idag. Och hur gick det med det? Inte alls. Jag satt och hade ont i fåtöljen en stund, sen gick jag med på att ta en värktablett, vilket hjälpte. Men jag stannade i fåtöljen och såg dokumentären om Dixie Chicks. Den var bra och humörhöjande. Jag blev på jättebra humör av den!

Igår blev jag på bra humör av Dansbandskampen. När Larz Kristerz spelade Purple Rain i gammal, god dansbandstappning fnissade jag högt för mig själv. Och Scotts gjorde en riktig dänga av Blue Hawaii.

Skrämmande att jag faktiskt blir på bra humör av dansband, men det är väl det de är till för.

I ugnen står nu en potatisgratäng och puttrar. Den sprider en härlig doft över hela lägenheten. Jag är verkligen skithungrig nu! Hoppas den är klar snart.