Igår hängde jag tvätt och fick plötslig smärta i bröstet som strålade ut i höger arm. Sen började det värka i armbågen och jag blev andfådd. Tog det lugnt och andades en stund, sen fortsatte jag hänga tvätt och då kom det igen. Jag fattar inte alls vad det kan vara.

Idag har jag haft hängiga armar, speciellt den högra.

Kanske ska jag ringa vårdcentralen imorn och boka en tid. Ska inleda samtalet med "I förrgår hängde jag tvätt..."

I förrgår. Haha!

Jag är ju en sån där: "Äh! Det är väl ingenting! Det går över."

Men det är nog bäst att ringa.

Efter inskolningsveckorna var klara och det hade gått bra på dagis så blev Matilda förkyld och fick feber. Då fick hon vara hemma några dagar. När vi sen gick tillbaka till dagis blev det ett ordentligt bakslag och Matilda blev jätteledsen när vi lämnade henne. Sen dess har hon fått vara två och en halv timme per dag och vi har hämtat henne efter lunch. Den här veckan tänkte vi att hon skulle få sova där någon dag. Igår hade det gått relativt bra och en av fröknarna föreslog att hon skulle få prova sova där idag. Men vad händer då? Jo, Matilda fick hög feber igårkväll och har haft feber hela natten. Då blev det ju inget dagis idag. Antar att det blir bakslag igen då när hon blir frisk och ska tillbaka till dagis. Just nu verkar hon ganska pigg, men något gnällig. Hon har inte feber just nu, men vi får se hur hon mår ikväll. Om hon är feberfri inatt och imorgon blir det dagis på torsdag. Då blir det nog inget sova där, men jag vet inte. Kanske blir det så på fredag.

På torsdag är det även dags för ett och ett halvt års-kontrollen. Då ska vi se hur mycket hon vuxit sen sist. Jag tycker hon har vuxit flera centimeter senaste tiden, speciellt efter hon började gå.

Nu går hon då hela tiden, och det är så roligt att se! Hon börjar bli kaxig och går fortare och fortare.

Vi hade tjejkväll i lördags. Såg Mamma Mia. Jag är positivt överraskad. Jag är inte så jättemycket för musikaler och har aldrig varit något riktigt Abba-fan. Filmen hade ju fått bra kritik och den var inte så pinsam, faktiskt.

Man blev ju sugen att flytta till en grekisk ö...

Igår snöade det, sen regnade det. På dagen igår kände jag att jag faktiskt ville ha mer sommar eller åtminstone höst. Framåt kvällen sa jag att det var okej om vintern kom nu. Jag kan stå ut med lite vinter nu. Idag kände jag att det nästan ska bli mysigt med vinter.

Vi började dagen med att gå och fika med Nora och hennes mamma. Jag har gått och trott att det var lördag idag, så jag tyckte det var ovanligt lite folk på caféet. Kom sen på att det var fredag.

Sen tog vi en liten shopping-tur på stan. Jag fick ett par byxor och en top i försenad födelsedagspresent. Det var härligt. Matilda tog en taktikvila i vagnen utanför med mormor, gammelmormor och Nora, medan jag och Noras mamma fyndade kläder.

Sen var det besök hos farmor och farfar. Där fick vi mat. Sen till mormor och morfar. Jag blev förvånad när affärerna fortfarande var öppna, och kom sen på att det var fredag. Hos mormor och morfar fick vi gravad lax och Matilda fick även bubbe.

Sen gick vi tillslut hem. Hällde upp lördagsgodiset i en skål, och kom sen på att det var fredag...

Min lilla dotter har blivit pappig. Mamma behövs bara i nödfall, som när det ska bytas bajsblöja och sånt. Då ropar Matilda efter mamma. Annars är det bara pappa som gäller. När pappa går på toaletten blir Matilda ledsen och ropar: "appa...appa...appa..." tills han antingen öppnar dörren eller kommer ut. Om pappa går ut från lägenheten blir det lite mera liv. Och när jag, mamma, försöker trösta är jag inte mycket värd. Det krävs mycket övertalning och ibland kittling för att hon ska bli på bättre humör.

Förut, när Matilda vaknade på morgonen så ställde hon sig upp i sängen och sa antingen "mamma" med sin snällaste röst eller "Appa! Bubbe!" med sin något mindre snälla röst. Nu är det ett smygande "appa...appa...appa..." på morgonen. Med en härligt klingande änglaröst. Först efter en liten stund kommer ett litet "mamma".

Jag är kluven till det här. Samtidigt som jag tycker det är ganska skönt att pappa också får sin del av det hela, så känner jag mig lite undanskuffad. Min lilla bejbis är ju inte längre en bejbis. Hon är en liten unge vars värld plötsligt har blivit så mycket större.

Idag är hon ledig från dagis och får en bonusdag hemma med sina föräldrar. Det verkar hon ganska nöjd över.

Det är ju helt meningslöst att gå till arbetsförmedlingen. Så känns det iallafall. Jag kan ju göra mer själv, när det gäller att hitta jobb, leta utbildningar och se vilka jobb som är på tapeten just nu.

Vi skrev en handlingsplan på ett halvår. Jag ska kontakta kundtjänst två gånger innan nästa möte. Några intressanta utbildningar fanns inte i dagsläget. KomVux ska få mer pengar till kvalificerade yrkesutbildningar, men det var först nästa höst och kanske 2010.

Praktik finns inte möjlighet till längre. Det finns inga pengar till det.

Så var det med det. Och det visste jag ju faktiskt.

Som vanligt när jag ska till arbetsförmedlingen, så tror jag att jag faktiskt ska vara med om något intressant. Och det är väldigt sällan det är så. Det är väldigt sällan det är intressant på arbetsförmedlingen.

Jag tror att jag ska bli tipsad om en bra yrkesförberedande utbildning, som jag faktiskt gärna skulle vilja gå, att jag kanske skulle få praktik på något spännande ställe och lära mig nya saker.

Det brukar inte bli så.

Trots det sitter jag här nu och är förväntansfull, som vanligt. Om en halvtimme ska jag vara på arbetsförmedlingen.

Jag tror inte på hämnd. Jag tror inte på att ge igen med samma mynt, inte på öga för öga, tand för tand. Jag tror inte att det leder till att något blir bättre. Men om man inte vill att saker och ting ska bli bättre så är hämnd säkert jättebra. Om man vill ge något det den andre förtjänar, för att man vet med sig själv att man är just den personen som är kapabel att göra det, så är hämnd oftast ett förstahandsval.

Jag är inte en sån person. Jag vill att saker ska få en lösning, att man ska lösa det på det bästa sättet för de som är inblandade, att om möjligt göra skadan mindre. Jag försöker tänka långsiktigt, inte bara vad som är bäst just i denna stund utan vad som är hållbart bäst även i framtiden. Därför tror jag inte på hämnd. Jag tror det är en kortsiktig lösning, inte ens en lösning överhuvudtaget.

I mitt liv har det varit minst sagt turbulent den sista tiden. Det är många som har åsikter om hur jag lever mitt liv och de val jag gör. Och det här skriver jag för att försöka bringa någon slags klarhet i det.

Jag har fått frågan hur jag kan förlåta, men jag hävdar att det inte är min uppgift att förlåta. Inte den här gången.

Min uppgift är att vara det stöd som jag lovat att vara, för flera år sedan. Jag lämnar inte någon i sticket, speciellt inte när de behöver mig som mest. Min man behövde mig som mest nu, och vad jag än tyckte om det han gjort, så kunde jag inte strunta i det. Jag älskar honom, den kärleken dog inte i ett ögonblick. Den har inte dött alls. Den har däremot sattits på prov. När jag rannsakat mig själv, vilket jag gjort många gånger den senaste tiden, har jag känt i min maggrop att jag måste göra så som jag känner att jag måste göra. Jag kan inte gå emot vad jag verkligen vill innerst inne. Det spelar ingen roll hur många som tycker att jag är dum i huvudet, för jag gör det som känns rätt för mig.

Jag ursäktar inte ett dåligt beteende, jag rättfärdigar inte våldsamma handlingar, jag försvarar inte något ondskefullt.

Jag förstår situationen, jag känner till bakgrundshistorien eftersom jag lever i den. Och jag kan förklara mig blå om jag vill, men det gör ingen skillnad om ingen vill lyssna. Jag tänker på min dotter, som älskar både sin mamma och sin pappa. Hon vill inte vara utan någon utav dem. Hon mår bra av att ha dem båda omkring sig. Hon älskar så ovillkorligt och så direkt, det går inte att ta miste på.

Jag mår bra av att ha min man omkring mig. Han gör mig lycklig och jag känner mig trygg med honom. Oavsett vad som hänt. För jag vet bakgrundshistorien, för jag lever i den. Jag förväntar mig inte att någon ska förstå, men jag vet vad jag känner. Och jag känner ingen rädsla, ingen otrygghet. Jag är som absolut lyckligast när jag är med min man och min dotter, och så är det.

Det är lätt att sätta sig i en fördömande position, att vara den som vet bäst om hur saker och ting ska lösas. Det är lätt att fördöma en annan människa, begrundat på handlingar men även på historier och snack. Det är inte lika lätt att förlåta, att gå vidare och se från en annan vinkel. Det är lätt att alltid fly från problem, inte lätt att ta itu med dem. Det är lätt att skylla ifrån sig, inte lätt att inse vad man gjort och att konfronteras med sig själv och med sanningen. Men den sanningen ska vara just en sanning. Inte en historia som kanske börjat med en sanning, men utvecklats till en vandringsägen, där saker läggs till efter tycke och smak.

Att som jag vara gift med en man som, trots alla ansträngningar han gör, fortfarande klassas som en, snällt sagt, oduglig människa som inte förtjänar någonting, känns. Jag kämpar med att inte inta en försvarsposition, eftersom jag tycker att man ska ta konsekvenserna av sitt eget handlande. Men när saker och ting överdrivs, för att det är bestämt att han är en oduglig människa, som även om han skulle bli statsminister skulle förföljas av skitsnack och överdrifter, så hamnar jag automatiskt i försvarsposition. Ska man anklaga en människa för något, ska man hålla sig till sanningen. Inte överdriva och leda häxjakt.

Jag är inte heller den som ska döma honom, eller fria honom, det har vi det svenska rättsväsendet till. Jag ska göra det jag är bäst på, jag ska finnas där som hans fru och hjälpa honom att vara den människa han vill vara.

Jag vet vilken människa han vill vara, det är den människa han varit den senaste tiden. Den lyckliga mannen och pappan, som älskar sin familj över allt annat. Den hjälpsamma och generösa människan, som alltid ställer upp för de som behöver hjälp. Det är så jag ser honom, för det är så han är, varje dag.

Det är så vårt liv ser ut. Det är den bilden som är den rätta bilden.

Att något hemskt har hänt, är väldigt olyckligt och tragiskt. Jag förstår dock hur det kunde hända, det betyder inte att jag ursäktar det. Men det förklarar varför jag har gjort det val jag gjort, att finnas där för min man, för att det är för mig den långsiktiga lösningen.

Inte att överge honom, att ge igen och se till att han lider. För det är inte min uppgift. Han har lidit och han lider. Han kommer att avtjäna sitt straff.

Jag är inte den som ska ge honom ett straff. Det skulle varken hjälpa situationen eller leda till någonting bra.

Det hjälper inte att utmåla honom till något han inte är, att hitta på saker som han inte har gjort. Att förvränga bilden av honom leder inte någonstans.

Jag förstår inte hur man kan vilja lägga ner så mycket av sin dyrbara energi på att svärta ner någon. Då är det väl bättre att strunta i den personen, och hålla sig till dem som får en att må bra? Annars blir man i slutändan galen, speciellt om den person man svärtar ner inte lever upp till sitt dåliga rykte.

Det måste vara otroligt frustrerande att se en sån person lyckas och må bra, när man bestämt sig för att den inte förtjänar ett bra liv.

Jag har insett mina förluster med att göra de val jag gör. Och det är saker jag får leva med. Det är konsekvenser jag får ta, med tanke på de handlingar jag utfört.

Frågan är om jag ska älta det i all oändlighet, eller om jag ska göra något bra och vettigt av den situation jag befinner mig i nu.

Jag är inte en person som ältar i all oändlighet. Jag tror inte att det, liksom hämnd, leder någon vart.