Det är den 14:e maj. På radio pratar de om mäns sommarmode och solglasögon. Jag tittar ut genom fönstret och ser stora, vita, dunliknande snöflingor tätt, tätt falla ner. Det är kallt ute. Långkalsongtemperatur. Jag vill ha mjukglassväder och jeans utan långkalsonger!

Matilda sover i vagnen och jag ska börja göra mig iordning för att gå upp på stan. Jag ska och spela lite musik medan Matilda ska och gåträna hos mormor och morfar i sin nya sele.

Det snöar! Jag blir nästan förbannad.

Jag vet att jag bor i Kiruna och får räkna med att det snöar ända in i sommaren. Men man kan väl få hoppas?

Det är verkligen tråkigt ute.

Några skitiga snöhögar ligger kvar och segar. Det har kommit ungefär tre gröna grässtrån vid husväggen. Sen är resten grått, brunt och dammigt beiget. Det är grus överallt. Vinterns överdosering av grus på vägarna ligger i drivor på det som kommer att bli gräsmattor, så småningom. Ändå har de sopat ganska mycket.

Jag är less på snön. Det behöver inte komma mer. Det verkar som att den här snön försvinner så fort den landar, men trots allt finns den och far omkring i luften och riktigt tjatar in att sommaren inte är här än.

Nänä. Ingen mjukglass idag. Men lite hårdrock, och ganska aggressiv sådan lutar det åt.

Jag längtar efter gräsklipparljud, rödvingetrastsång, flugsurr och på sin höjd sommarregn med inslag av åska. Inte snö. Inte mer snö. Inte förrän i kanske oktober.