Husse fick åka till Gällivare idag. Jag vet inte vilken gång i ordningen det är, men många gånger har det blivit.

Han har diskbråck. Hösten 2006 blev han helt sne och kunde inte gå med raka ben. Då åkte han till Sunderbyn. Där sa det att det var så pass illa att han nog skulle opereras om det gick sönder igen. Efter det har diskbråcket gått upp minst tre gånger. Tre gånger har han fått uppsöka sjukhus. Tredje gången det hände fick han åka fram och tillbaka till Gällivare och göra magnetröntgen flera gånger. Men någon operation blev det inte. Nu gick det sönder igen, för två-tre veckor sen. Han har varit hemma från jobbet och trott att det ska självläka, som de säger att det ska, men nu blev det bara värre. Igår åkte han till sjukhuset och fick beskedet att de skulle skicka honom till Gällivare igen, för ny bedömning.

Blir det operation den här gången då?

Senast var han något så när frisk i en månad innan det gick sönder igen. Han hinner precis känna sig i form så går det sönder. Antagligen för att han jobbar som en gnu och har svårt att sitta still.

Gissa hur galen han blir när han måste ligga i två veckor.

Gissa hur galen jag blir när jag dagarna i ända får höra hur ont det gör, på vilket sätt, på vilket ställe, i vilken grad och hur smärtstillande inte fungerar. Hur det inte fungerar att ligga på rygg, på sidan, på magen. Hur omöjligt det är att sitta, att det går ganska bra att gå lite grann tills benen börjar skaka, att värmedynan ger honom värmeslag, att det gör så ont att han håller på att tappa förståndet. Samtidigt kliar det i kroppen på honom. Han vill gå på jobbet, han tycker mycket om sitt jobb. Han vill leka med Matilda och kunna lyfta henne. Ibland glömmer han av sig och gör det, och då är det ganska jävligt en stund.

Jag har haft svårt att gå och jobba. Tänk om han inte kan lyfta Matilda då han måste? Kan man stanna hemma för "vård av sjuk man"? Antagligen inte.

Jag var iallafall tvungen att avsäga mig jobbet den här helgen. Och jag håller alla tummar jag har att han får ryggen opererad nu.

Vi lever i ovisshet, när går ryggen sönder nästa gång? Kan jag ta på mig att jobba eller måste jag vara hemma och ta hand om både Husse och Matilda? Kommer vi kunna åka någonstans när vi är lediga? Kommer vi att kunna hälsa på någon? Kommer han att kunna sitta om två månader?

Jag vill veta! Jag vill inte att de ska säga åt honom att det läker av sig själv, för det gör det inte. Han har alltid ont i ryggen, när han har mindre ont känner han sig frisk. Allting är relativt.

Det känns som att de senaste två åren har varit en enda stort diskbråck. Det lurar bakom hörnet och tittar fram vid de mest olägliga tidpunkter. De lamslår en hel familj och gör alla smått galna.

Jag vet att det gör ont, men jag pallar inte höra det en gång till. Jag vet att det känns som tandvärk från höften ända ner i foten, som att skinnet är bortbränt, att det strålar konstant hela tiden. Och jag kan inte göra någonting. Ingenting. Jag kan bara tycka synd om och hoppas att det går över.

Jag hoppas verkligen att han ringer snart och säger att de tänker operera. Han måste bli av med det där onda.

Han måste blir frisk. Och fri.