Jag har knappt gjort något överhuvudtaget på ett par dagar. Slöat och haft prestationsångest. Vissa saker måste man ju göra när man har en bejbis, men annars har jag inte tagit mig för att göra nåt. Det är hemskt. Det är hemskt att ha en man med diskbråck som inte pallar göra någonting, för det smittar av sig. Jag har varit apatisk. Och då blir jag deprimerad. Det funkar inte. Jag visste inte hur jag ska tackla problemet. Husse vill mest ligga och vila i sovrummet. Jag undrade om jag skulle låtsas som att han inte var hemma, och fortsätta som vanligt med mina och Matildas rutiner. Men det var svårt, för plötsligt så var Husse med, och plötsligt gick han och la sig igen. Jag visste inte om jag kunde planera saker, om jag skulle laga mat, diska, städa, gå ut och gå, vila, handla, ja vad fan som helst. Allt kändes som att det inte var någon idé. Jag och Matilda var ensamma hemma fastän vi inte var det. Då började jag irritera mig på allting istället. Varför blev det disk, varför var det upptaget på toaletten ibland, varför blev det skräpigt på golvet...? Trots att han är hemma så kan han ju inte hjälpa till med så mycket. Jag kände mig väldigt motarbetad och minsta lilla grej gjorde mig förbannad. Som när jag ammade, ungefär.

Idag pressade jag mig ut. Vi hade bandträff på TT och Matilda följde med. Sen åkte vi och handlade lite. Nu har jag diskat och börjat förbereda middagen. Jag har försökt få Matilda att somna i snart en timme, och jag tror det lyckades tillslut. Husse ligger i sängen. Han får ligga där. Hoppas han kommer upp och äter sen när det är klart. Jag är inte lika irriterad nu, när jag fått lite gjort och varit på TT. Tänk att allt känns bättre då!

Det känns jävligt orättvist att bli irriterad. Husse väljer ju inte att ha svinont i ryggen. Han väljer ju inte att vara helt färdig eftersom han sover så dåligt på natten. Men det tär på mig oxå, och jag blir irriterad för att jag egentligen inte har något att gnälla på. Jag är ju frisk och kan göra nästan vad jag vill, bara Matilda kan hänga med. Det har ju inte hindrat mig förut. Men jag har gått och förväntat mig att få hjälp här hemma, och det får jag inte, för det går inte, så jag får helt enkelt sluta förvänta mig det. Bita ihop och inte ta det så jävla allvarligt.

Imorn ska vi äta kräftor här. Hela bandet (förhoppningsvis), barnen och Hogge, och Husse förstås. Jag ska försöka förbereda så mycket som möjligt så jag inte har asmycket att göra imorn. Det blir nog bra.