Jag kan lika gärna berätta som det är. Jag behöver inte ljuga eller försköna någon bild. Det får bli ett steg i att övertyga mig om att jag inte har gjort något fel. Ett steg att försöka få mig att sluta ha dåligt samvete.

Vi skulle ut och promenera idag, jag, syster, barnen och hunden. Men så hann Oprah börja. "Till dig som befinner dig i den här situationen, eller känner någon som gör det, det här är dagen att utforma en plan..." Avsnittet handlade om en kvinna som blivit misshandlad av sin man. Mannen hade tillochmed fått sonen att filma det. De visade bilder ur filmen. Saker mannen sa till kvinnan, sättet han slog henne på, hans tonfall, hela stämningen gjorde att tårarna bara började spruta. Jag hade bejbis i knät, hon hade somnat, men vaknade till lite när jag började gråta.

Hur vet man att man lever i ett sådant förhållande? Jag vet att om jag hade hört någon leva i ett sådant förhållande så hade jag sagt: "Hon måste lämna honom!" Men hur vet man själv?  Hur vet man att de där sakerna han säger på fyllan som gör så ont, de där hotfulla utspelen som gör en så rädd, hur vet man att det är tecken på att han är en misshandlare? Är det den dagen man åker på stryk och blir fullkomligt livrädd. Varför stannar man kvar då? Varför tycker man att det är ju inte så han är, på riktigt! Han är ju så kärleksfull och uppmuntrande! Det är bara någon han blir när han dricker. Men han är ju där, i båda skepnaderna. Varför tar man den ena för att få behålla den andra?

Varför har han sagt att han älskar mig? Varför har han varit så snäll och omtänksam? Varför har han stöttat mig så mycket och fått mig att tro på mig själv och mina förmågor? Varför är han inte en misshandlare hela tiden? Varför super han inte jämt? Varför är han bäst ibland?

Jag kan inte lita på något han säger åt mig nu. Men jag vill trots allt prata med honom. Jag vill höra hans förklaringar, hur han tänker, om han hatar mig. Jag vill veta varför! Men jag litar inte på någonting. Samtidigt som jag bara vill ringa och höra hans röst, den jag älskar, som är så snäll och bra, så vet jag att i andra änden sitter även den där demonen som skriker, hotar och ljuger. Den som vill mig illa.

Jag trodde inte att jag levde i ett sådant förhållande. Sen hör jag andra berätta om hur de har haft det och hur de tänkte. Det är så träffande. Jag förstår nu att jag har varit rädd när han druckit. Jätterädd! Och det faktum att han inte förstår hur rädd jag är gjorde att jag var tvungen att åka bort. Han förstår inte hur han blir, hur otäck och annorlunda. Och han förstår inte att jag menar allvar med att jag är rädd! "Jag skulle aldrig slå en tjej!" säger han. Det spelar ingen roll att han säger det när han har gjort det. Hans ord betyder ingenting. Han förstår inte vidden av det han har gjort. Han tycker att jag var orättvis som stack. Att det var något slags straff mot honom. Att jag har tagit hans familj ifrån honom. Det var inte jag som tog hans familj ifrån honom! Jag har räddat den.

Det spelar ingen roll, för ryktet går ändå på stan. Alla snackar sinsemellan om vad som hänt. Vissa saker är sanna, andra påhittade. Verkligheten är nog hemsk att det inte behöver läggas till något. Men jag tänker heller inte dra ifrån och hålla undan något. Jag står för vad jag har gjort.

Här och nu faller fasaden.