Hörde idag att han hört vad som står i min blogg. Någon har läst och vidareförmedlat det till honom. Det sa han idag i telefonen. Samtidigt som han fick mig att inse att jag inte kan göra någonting mer. Jag kan önska att allt ska bli bra, jag kan kämpa mig blå för att försöka lösa problemen, jag kan prata och prata och prata till orden tar slut, men ingenting kommer att göra skillnad. Om det bara är jag som har ett problem, som tydligen ÄR problemet, så får det väl vara så då.

Jag kan inte fortsätta hälla ut energi från mig själv och inte få någonting tillbaka.

Är det jag känner bara inbillning? Mår jag dåligt i onödan?

Nej, i helvete heller! Jag tänker inte ignorera att jag mår dåligt. Jag måste göra något åt saken, men jag kan bara göra något för mig. Han vill inte ha mitt stöd eller min hjälp. Jag är en egoist. Jag straffar någon som inte förtjänar att straffas. För ingenting har tydligen hänt, och har det hänt är det inte så farligt som jag får det att låta. Jag är tydligen fel tjej som han aldrig skulle ha blivit ihop med. Ja, tydligen. Så är det nog.

Jag har inget att dölja. Jag försöker bara säga som jag känner. Just nu undrar jag var den glada, nya Kicki tog vägen. Nu känns det som att jag ligger under gympasalens tjockmadrass. Inte fan ville väl jag bli olycklig! Inte fan ville väl jag att mitt äktenskap skulle ta slut innan det började!

Det värsta är att jag älskar honom, och jag önskar att det fanns en lösning. Jag önskar att han ville samma sak som jag. Att vi kunde leva ihop. Men jag kan inte låtsas som ingenting. Och jag kommer inte tillåta mig själv att göra det. De som känner mig vet att jag älskar honom och skulle göra i stort sett vad som helst för att vi skulle kunna bli lyckliga igen. Men jag kan inte göra det ensam. Om han är så övertygad om att jag har fel, så kan jag inte göra mer. Men det är svårt att släppa taget. Jag kommer ihåg vår sista kram. Jag håller fast vid den. Varför?