Det är lite lustigt att få kontakt i en kompis från förr, igen. Jag brukar ofta fundera på vänner jag haft och umgåtts med i stort sett hela tiden, och plötsligt har vi bara tappat kontakten och tiden har gått.

Jag hittade en, som jag umgicks med i gymnasiet och mailade henne. Det var så spännande! Jag var osäker på om hon skulle ha kvar adressen, men det hade hon och jag fick svar. Vi har inte setts på elva år, skulle jag tro. Det är ett tag och mycket har hänt på den tiden.

Ibland undrar jag hur mycket vi har förändrats på den tiden och om vi skulle bli lika bra vänner idag som vi var då, om vi skulle träffas.

Jag är inte världsbäst på att hålla kontakten med människor. Det spelar ingen roll hur mycket jag tycker om dem. Jag brukar slarva bort mina vänner. Det är ett konstigt drag hos mig. Tiden går och jag glömmer av mig. Det är faktiskt sorgligt att jag gör så, men det är inget medvetet. Jag önskar jag kunde ändra mig!

Tillslut är alla bara kompisar från förr. 

Börjar jobba klockan 18 och strax efter tre-tiden försökte jag vila en stund. För det första går det dåligt när man har en bejbis som inte vill vila lika gärna som en själv, sen blir jag mer och mer orolig ju mer tiden går och närmar sig 18-strecket. Nyss gav jag upp och tänkte att jag får sova på natten istället. Om jag hade somnat där vid tre så hade jag kunnat sova en timme och hinna bli människa innan jag ska ut och jobba.

Det tar ganska länge för mig att bli människa om jag vilar så här mitt på dan. Jag brukar få ont i huvudet oxå. Vila är inte min grej. Men jag var så jäkla trött igårkväll vid tio-tiden och började frysa när jag satt och väntade på körningar. Jag tänkte försöka undvika det idag, men det gick åt skogen.

Nu somnade iallafall resten av familjen. Då får jag snällt sitta här och låtsas vara pigg och glad, och skutta ut till taxi-bilen vid kvart i sex. 

Jag blir lite sur när jag är trött och vet att jag ska jobba sex timmar. Kaffe funkar inte heller, det blir jag bara kissnödig av och får mer ont i huvet.

Nä, bara att bita ihop och se glad ut. Det går över när jag väl börjar, hoppas jag.

/Gnälljäveln 

Jag kände mig faktiskt skitseg innan jag åkte på jobbet. Men när jag väl satt där i taxin och annonserade min ankomst i kom.radion så kände jag mig väldigt pigg och glad, laddad, på något vis. Det gick galant och strax innan åtta var jag hemma igen. Då var det natti-natti för mig och min bil. Nu ska jag inte köra förrän imorn klockan arton-noll-noll. Men säkert är jag ute lite innan. 

Det börjar gå bättre och bättre iallafall. Igår var min dundertabbe-dag. Allt blev fell, från början till slut. Nån körning gick väl felfritt, men i det stora hela gick den dagen åt fanders. Jag höll på att tappa självförtroendet och skällde på mig själv mellan körningarna. Men jag har kompenserat det idag. Nu börjar jag bli varm i kläderna och förstår på ett ungefär systemet och hur jag ska göra rent tekniskt. Att köra och träffa kunder är inga problem, hitta är också en baggis, men när det är olika sorters kvitton, kundnummer, beställningsnummer, körtyper och prislistor så blir jag lite snurrig. Speciellt om jag har fyra kunder i bilen som alla ska betala på olika sätt, olika mycket och av på olika ställen. Nåja, jag lär mig nog det här oxå. Snart tycker jag säkert att det är dösimpelt.

Det är förbaskat roligt att köra taxi. Men, här kommer ett men, det är ganska slitigt oxå. Igår körde jag tolv timmar, men hade en och en halv timmes rast mellan sex och halv åtta på morgonen. Idag körde jag nio timmar och hade knappt någon rast som var längre än en stund. Som taxichaufför får man köra 13 timmar på ett dygn, men i två omgångar, man ska ha rast någonstans i de 13 timmarna. Jag tyckte nio timmar räckte för idag, hade en långkörning på dålig väg och de känns alltid dubbelt så långa än en på bra väg. När jag slutat mitt pass tvättade jag av bilen och ställde den i garaget för jag ska ju inte jobba förrän kl 18 imorn. Trodde jag ja! De ringde för en stund sen, så jag ska ut igen till halv sju. Så var det med det.

Jag blev ganska less, jag är ju inte van att jobba överhuvudtaget! Jag är van att vara hemma med min bejbis och åka till stallet då och då. Det känns hårt att gå från 0 till 100 över en natt.

Stallet har jag inte varit till på ett bra tag.

Men man måste ju jobba.

Och, som alliansen säger, "det ska vara lönsamt att arbeta". Jag hoppas det, jag. 

Jag ska ut och jobba lite redan ikväll. Och så börjar jag fem imorn, istället för åtta. Hoppas det blir effektiv sovning inatt då.

Jag blir ju inte så länge ikväll, hoppas jag... 

Läste mitt förra blogginlägg om barnpassning, och det lät som att Matilda var ensam hemma i flera timmar! Hahahaha! Jag skrev ju ingenting om att hon brukar vara hos mormor och morfar när jag och Husse är upptagna. Knasigt. Hon brukar inte vara ensam hemma, bara så alla vet.

Hon klarar sig i ungefär fyra timmar, hahahahaha, det vore nåt det. Duktig bejbis!

Bara man fixar henne något att äta, så klarar hon sig!

Imorn ska jag jobba. Jag håller på att förbereda mig mentalt. Det funkar bra. Jag köpte en taxibörs igår, så jag har koll på mina kontanter. Ordning och reda.

Imorse tog jag en promenad till Östlunds och köpte lite frukost, då var jag bara tvungen att ta en bild på hur trottoaren ser ut nu, apropå oplogat. Det var faktiskt jättefint plogat några dagar, jag började undra om någon som bär ansvaret för det läste min blogg. Det var tillochmed plogat med räfflad skopa! Helkonstigt. Jag har fått en stegräknare av Husse, så nu vill jag ju ut och promenera, men jag vill inte att det ska innebära livsfara för mig och bejbis. Man får välja, Hjalmar Lundbohmsvägen där det inte finns några trottoarer så man får knalla ute i gatan, eller Föraregatan, där det inte heller finns några trottoarer och dessutom hus med risk för snöras. Vad är lämpligast? Hur som helst får man gå mitt i gatan, men det är ju något tätare trafik efter Hjalmar Lundbohmsvägen.

Igår gick jag 3598 steg. Det var inte så mycket. Undra vad det blir idag. Fram och tillbaka till Östlunds var iaf 1988 steg, plus att vi ska upp på stan när Matilda sovit färdigt. Det blir nog över femtusen iaf, halvbra.

Det höll på att köra ihop sig alldeles, kanske kommer det att göra det, men inte riktigt så snart som jag trodde.

Jag jobbar till helgen och hela nästa vecka, alltså nio dagar i rad. Husse ska till Gällivare imorn och röntga ryggen, sen får han besked om operation, när och hur det blir. Jag trodde att han skulle bli borta över helgen. Och då stod jag där, utan barnpassning. Jag vill inte ringa och säga att jag inte kan jobba, dels för att jag vill jobba och dels för att jag är rätt plikttrogen och gör det jag har sagt. Det är ju speciella omständigheter, men ändå. På lördag jobbar jag åtta timmar, på söndag nio timmar, dagskift. Jag vet inte om Matilda tillåter att vara utan förälder så länge. Kanske går det jättebra, kanske går det bra en halvtimme. Hon är inte van att vara ifrån oss så länge, antingen är jag eller Husse närvarande inom iallafall fyra timmar. Hon har dessutom blivit en ganska krävande bejbis med mycket humör, det är inte så lätt att passa henne längre, som det var när hon var en lycklig och nöjd spädis.

Vad gör man då? Jag kan ju inte ta med henne på jobbet. Husse kan inte ta med henne till sjukhuset. Jag går och håller tummarna nu att det ska klaffa så att jag har jobbat klart innan Husse ska på operation. Tänk om det kunde bli så bra! Jag är ju ändå ledig fem dagar efter mitt niodagarspass, sen kör jag natt igen. 

Det kanske var tokigt att börja jobba innan vi hade dagisplats. Men jag känner paniken av att föräldradagarna sinar och det mest är lägstanivådagar kvar. Nästa gång ska jag planera bättre.

Som jag sagt förut, det är lätt att vara efterklok. 

Någon i familjen får opereras trots allt. Men det är inte jag, utan Husse, som ska få en diskbråcksoperation. Han har haft ont ett par veckor nu, ordentligt. Förra gången det var så här illa var 2006 och då var han i Sunderbyn ett bra tag och fick gå med "gåstol". Då nekade han operation. Jag övertalade honom att gå till läkaren förra veckan och hon sa att diskbråcket kan leda till att nerverna slutar tala om när man är kissnödig, om man inte gör något åt det. Man kan även bli förlamad i benen om det vill sig riktigt illa. Husse blev lite skraj.

Idag ringde han till lassarettet igen och fick komma till akuten. Där sa de att han får åka till Gällivare och röntga och sen till Umeå för operation. Han är glad att jag övertalade honom att gå till läkaren.

Snart är han bra och återställd!

Nu håller jag tummarna att jag oxå får operera mig snart, men inte för diskbråck då.