Det känns som att Kiruna är en gråzon nu när jag är i Göteborg. Tänk att jag bodde sju år här, det hände jättemycket då. Det var mellan jag var 17 och 23, så det är klart att det hände mycket. Nu har jag bott lika länge i Kiruna igen, och det enda som räknas är Matilda och att jag gift mig. De andra åren känns som ett glapp av ingenting. Något vettigt har jag väl haft för mig nångång, som att ta körkort och taxileg, gått på ridkurs och spelat i band. Men mitt privatliv har varit en misär. Jag har varit ledsen ofta och känt mig dålig ofta.

Nu känner jag mig bra och stark. Men tom. Önskar att Husse var med mig. Vi har umgåtts i stort sett dygnet runt i flera år, nu är vi så långt ifrån varandra. Så långt. Och jag känner mig inte halv, men ihålig på nåt vis. Matilda är min stjärna av lycka och kärlek! Det är så bra att hon finns. Bara att ha henne nära gör mig varm av lycka. Men Husse är ensam hemma. Han har ingen stjärna av lycka hos sig. Tänk om det vore annorlunda.