Jag slits mellan hopp och förtvivlan. Det känns som att mitt liv är över, samtidigt som det känns att det är nu det börjar. Jag är lite rädd för att tänka efter, rädd för att bryta ihop. Men jag känner ändå förväntan på vad som ska hända härnäst. Sen börjar jag tänka om hur det kommer vara om ett halvår, men det ska jag sluta med, för jag får svindel.

En dag i taget. Ett steg i taget. Andas. Fundera.

Ena stunden vill jag bara åka hem och återgå till det normala. Men det normala finns inte längre. Det har jag sett till. Det är inte ett dugg normalt, och det kommer inte att bli det igen. Det kommer att bli annorlunda. Hur vet jag inte ännu. Det kan jag påverka och det måste jag göra mig medveten om i allra högsta grad. Jag kan påverka åt vilket håll mitt liv ska gå nu. Jag kan välja. Jag har alltid kunnat, men jag har inte förstått det.

Idag bär det av till stan igen. Det är festival i Göteborg den här helgen. Vi ska inte gå, men vi ska ha festival i sinnet ändå. Jag har gjort en liten inköpslista, jag ska göra en liten "saker-jag-måste-gå-och-se-lista" oxå.

Det är ovissheten som gnager. Tänk om jag visste lite mer...