Jag har haft en återkommande mardröm i flera år. Den utspelar sig i ett gammalt trähus (det är oftast ett trähus, det har varit stenhus någon gång) och jag vistas där av någon anledning. Det brukar vara olika anledningar, antingen att jag ska flytta in där, har bott där, eller tittar på huset för att jag tänker bo där, att jag är där på någon aktivitet eller liknande. Ibland har huset varit väldigt likt centralgården, men inte alltid. Det som är ständigt återkommande är att det är någon dörr som är låst. Dörren går till ett utrymme, som jag vet är jättefint och stort, antagligen den finaste delen av hela huset, men man kan inte gå in där för att det är något hemskt där. Som att det spökar eller nåt. Men det finns en väg att ta sig in, en liten lucka som väldigt bökig att ta sig till. Jag har kikat genom den luckan, och fattat att det är hur fint som helst där inne, men jag har aldrig vågat ta mig in genom den. Inatt vågade jag. Det var Husses förtjänst. Han pushade mig att klättra igenom luckan. Jag var skiträdd! Jag har ju varit nära så många gånger, och jag har i vaket tillstånd funderat otroligt mycket över det här huset! Jag har försökt övertala mig själv innan jag somnar, att om jag drömmer om huset ska jag inte vara rädd, jag ska ta mig in i låsta rummet! Men jag har inte lyckats förrän nu.

Jag kröp in genom luckan och kom till en stor, fin lägenhet. Fullt möblerad. Det såg ut som att någon bodde där, men att allt bara var lämnat i ett ögonblick. En tv-apparat stod på i ett sovrum. I köket låg saker framme, som att någon höll på att laga mat. Sakerna var från förr. Tvn som var på var vit, så den måste ha varit från 80-talet. Det stod en röd kobra-telefon på en telefonbänk i hallen. I köket var det oxå gamla saker. Det var så fint och mysigt i hela lägenheten. Jag gick runt länge och tittade på allt. Gick till fönstrena och tittade på utsikten. Jag var därinne ensam. Och det var inget spöke där. Men känslan av ett spöke fanns ändå i luften, men jag var inte så rädd som jag varit i tidigare drömmar.

Jag har alltid tänkt att det där rummet symboliserar en del av mig själv som jag är rädd att upptäcka eller använda mig utav. Ett stort, fint, outnyttjat rum av mig själv. Ett rum fyllt av saker, erfarenheter, värdefulla ting och minnen. Jag har inte kommit på än vad det är! Trots att jag är närmare en lösning än någonsin förr. Varför har det blivit övergivet? Det verkar ha bott en hel familj där, som bara stuckit och lämnat allt liggande. Det har varit låst länge, till den finaste delen i hela huset. Bilderna sitter helt fastklistrade i mitt huvud nu. Det stora vardagsrummet med de stora fönstrena. Hallen, korridoren till det lilla sovrummet med den vita tvn, köket med koppargrytorna... Det är så jävla skumt! Hjälp mig!

Drömtydning önskas.

Matilda pratar och pratar. Igår satt hon och höll tal i mitt knä, med handgester och allt så det inte gick att hålla sig för skratt. Hon ser ut som en liten statsminister! Hon pratade även i kön på coop igår när vi var och handlade. Högt och ljudligt. Hon sprider glädje omkring sig.

Igårkväll fick jag så jävla ont i bihålerna och trodde att nu sätter bihåleinflammationen in på allvar. Jag hade feber oxå. Det tog en evighet innan jag somnade. Men imorse kändes huvudet mycket lättare, nästan som att jag skulle bli frisk! Helt fantastiskt! (Kom just på att jag måste ta min zink-tablett........ så där ja) Det gör ju lite ont, men snoret rinner inte HELA tiden, bara nästan.