Det är hemskt att vara ensam! Imorse åkte han till Sunderbyn för att få beslut om ryggen. Det ligger tretti mil bort och tar flera timmar att åka. Det är långt! Och jag är ensam! Men jag fick ett sms nyss där han skrev att han kommer hem idag igen. Vi visste inte om han skulle bli kvar en natt, men nu vet vi. Snart är han på väg hem. Jag är så van att ha honom nära hela tiden. Vi umgås ju nästan dygnet runt, varje dag och jag blir aldrig trött på det. Vi gör saker på egen hand oxå, men då ringer vi varann. Det är så hemskt när jag måste vara utan honom. Jag hatar det! Och nu för tiden blir jag så lessen att jag grinar. Nu blev jag så glad så jag grinar istället. Jag slapp sova ensam, han kommer hem!Men riktigt ensam är jag ju inte heller. Det är någon som gör sig påmind hela tiden. Jag tror den dansar därinne, det är inte stilla många minuter. Bonk bonk, hela tiden. Jag har inte sovit mycket inatt heller, först separationsångest och sen är det så livat i magen. Det är nu den ska börja få dygnsrytm, har jag läst. Rytmen finns iallafall, dygnet runt.Jag har precis läst "En ovälkommen" av August Strindberg och ska skriva lite om den. Den var bra. Jag började nästan grina av den oxå. Den var mycket bättre än de där novellerna vi ska analysera. Suck. Det bara läggs på hög, jag börjar svettas, hur ska jag hinna färdigt till jul?