Läste NSD imorse och kom till serierna. Hälge är alltid rolig, så den läser jag alltid. Sen såg jag serien som brukar vara längst ner, Pondus, som jag nästan aldrig läser för att jag tycker den är jobbigt tecknad. I dagens strip var det ett tjockis-skämt. En stor kvinna som låg i en säng med en pizzaslice på magen och sa att Hollywood gick miste om något, henne alltså. Killen bredvid henne tycker att hon kunnat spela balrogen i "Sagan om ringen", elddemonen alltså. Var det roligt? Jag tycker inte att det var särskilt roligt. Inte alls faktiskt. Jag trodde inte att det förekom fortfarande.Kanske känns det löjligt att bli arg över en sådan seriestrip. Men kvar i huvudet har jag artiklarna från Aftonbladet på senaste tiden, om tjejer som dött i anorexia. Tjejer som varit 1.70 cm långa och vägt 25 kilo. Jag tror att bara mina gravid-bröst just nu väger omkring 25 kilo, så känns det iallfall. Tänk en hel kropp, en meter och sjuttio centimeter, 25 kilo! Det är inte bara supermodeller på cat-walken som svälter sig till anorexia, det är vanliga tjejer. Och många av dem har fått höra elaka kommentarer om någonting som sett "fel" ut på sina kroppar, vilket etsat sig fast i deras hjärnor och piskat dem att svälta sig själva.En "tjock handled", en "bred vad" eller "en rund kind" kan låta oskyldigt men få oanade konsekvenser beroende på vem som får höra det.När jag var i tonåren brukade jag få höra sådant, som än idag kan poppa upp i mitt huvud. Några exempel:En kompis till mig hade tagit cykeln till skolan och jag skulle följa med henne hem eftr skolan. Hon hoppade upp på cykeln och började trampa, "Du kan springa bredvid" sa hon "det behöver du!" En annan kompis sa att killarna brukade kalla oss två för "Helan och Halvan". En kille sa att han gjorde slut med mig för jag hade stor ända. En pojkvän räckte fram en godispåse till mig för att bjuda, men avbröt sig och sa: "Ja, just ja, du ska ju banta!"Dessa är bara några exempel på vad jag fick höra i tonåren, den tid då man är som känsligast och osäkrast.I vuxen ålder har jag oxå fått höra kommentarer och ibland folk som skrattat bakom min rygg. Och jag är inte tjock! Nu må jag väl se ut som en boll, men jag är gravid i sjunde månaden, så det är inte konstigt. Jag har aldrig varit jättesmal, och jag är inte byggd så. Jag ska inte se ut så, jag vill inte se ut så. Nu för tiden är jag mycket mer självsäker, så elaka kommentarer biter inte lika hårt även om de känns.Det är lätt att säga att skönheten kommer inifrån och bla bla bla, men det som får effekt är de små negativa kommentarerna. I våra huvuden ekar orden "jag duger inte, jag är ful, jag är tjock, jag är ensam..." Det är inte så svårt att hålla käften istället för att säga något sårande. Och det är faktiskt riktigt roligt och härligt att ge komplimanger! Ärligt talat så blir man glad inombords av att göra andra glada! Prova! Att göra narr av någon och få ett snabbt garv kan ge väldigt dålig eftersmak.