Idag hade jag tid hos läkaren på primärvården för att prata om mina bröst. Jag hade skrivit en lista inför mötet, så att jag inte skulle glömma hur mycket jag hatar dem. Listan såg ut så här:

- Ont i ryggen, musklerna är spända och ibland låser det sig i ryggraden mellan skulderbladen så jag knappt kan andas.

- Ont i brösten, jag kan aldrig gå utan bh.

- Jobbigt att motionera. Jag rider med dubbel bh, en vanlig och så sportbh utanpå. Om jag joggar håller jag armarna under brösten.

- Det finns inga bh:ar! Jag har inte en enda som passar. Om kuporna är lagoma så är den för vid runtom. Jag får sy om mammas bh:ar eller ha för små kupor, vilket resulterar i "uni-boob" eller kiruna-limpan som jag kallar den. Eller så blir ett bröst tre, en bulle ovanpå, en bulle i kupan och en bulle i armhålan.

- De blir inte mindre när jag går ner i vikt. Inte märkbart iallafall.

- De dög inte att amma med. Så stora, så tomma... Falsk reklamföring.

- Jag vantrivs med dem. De passar inte på mig. Jag har försökt dölja dem hela mitt vuxna liv, och då räknar jag från 13-års ålder.

- Kläder passar inte. Jag får köpa för stora skjortor och tröjor eller bara stretch-material. Knäppningar funkar inte, då blir det "Kronblom-effekten".

- Jag fick köpa min första bh när jag var tio och använda regelbundet när jag var tolv.

- Jag har velat förminska dem på allvar sen jag var 18 men väntade till jag fått barn.

- Ofta upplever jag det som att folk (läs karlar) inte pratar med mig utan med boobisarna.

Läkaren fick höra ungefär halva listan. Sen ville han titta på dem och klämma lite. Sen ritade han ett bröst på sitt papper och berättade hur ingreppet skulle gå till. "De skär som ett kors över bröstvårtan, sen viker de upp flikarna och tar ut bröstvävnad. Sen syr de igen det och det blir ju ett ganska magnifikt ärr!" Trodde han att det skulle avskräcka mig? Jag kontrade med: "När jag låg på BB och amningen inte funkade, tänkte jag att när jag kommer hem skär jag av brösten själv med brödkniv och sicksackar kanterna!" "Så långt ska vi inte behöva gå!" sa han. "Nä." sa jag. "Helst inte."

Om två till tre månader får jag en remiss i brevlådan, då nån kirurg ska göra en bedömning om mina bröst är besvärliga eller inte.