Nu när jag är på väg att gifta mig, det är mindre än två veckor kvar, så har jag börjat fundera ordentligt. Trots att skilsmässo-statistiken är så hög, så har man ju ambitionen att det ska hålla hela livet. Vi håller på att jobba här hemma, på varsitt ansvarsområde vad gäller bröllopet, "det sker ju bara en gång i livet" säger vi, och vi menar det verkligen.

Jag älskar min kille jättemycket, jag känner att vi hör ihop. Vi stämmer så bra ihop. Vi är helt överens om det mesta, och där vi inte är överens kompletterar vi varandra. Det finns ingen som har stöttat mig så mycket och gett mig så mycket beröm som han. Vi har redan fått stå ut med mycket, så vi kan vara rätt säkra på var vi har varann.

Vi har båda lite svårt att glömma det som varit, och ibland ploppar det upp saker. När vi bråkar så tar vi gärna upp gammalt skit, det är därför vi bråkar. Men vi vet ju var vi är nu, och det som är gjort är gjort. Det är gammalt. Vi är förbi det nu.

Han är mitt hem. Vi kan åka var som helst i världen, om han är med skulle det kännas som hemma.

Vi har en Matilda! Finaste lilla dockan i världen! Vi är en liten familj!

Jag tror att vi har bra förutsättningar att hålla ihop. Jag tror jag kommer att trivas som fru. Gräset kanske är grönare på andra sidan, men det skiter jag i, för det är alldeles tillräckligt grönt på den här sidan. Det är inte en perfekt klippt gräsmatta, lite vildvuxen med något ogräs här och där, men den är jäkligt fin! Och den är min.