Idag hade jag tid hos läkaren på primärvården för att prata om mina bröst. Jag hade skrivit en lista inför mötet, så att jag inte skulle glömma hur mycket jag hatar dem. Listan såg ut så här:

- Ont i ryggen, musklerna är spända och ibland låser det sig i ryggraden mellan skulderbladen så jag knappt kan andas.

- Ont i brösten, jag kan aldrig gå utan bh.

- Jobbigt att motionera. Jag rider med dubbel bh, en vanlig och så sportbh utanpå. Om jag joggar håller jag armarna under brösten.

- Det finns inga bh:ar! Jag har inte en enda som passar. Om kuporna är lagoma så är den för vid runtom. Jag får sy om mammas bh:ar eller ha för små kupor, vilket resulterar i "uni-boob" eller kiruna-limpan som jag kallar den. Eller så blir ett bröst tre, en bulle ovanpå, en bulle i kupan och en bulle i armhålan.

- De blir inte mindre när jag går ner i vikt. Inte märkbart iallafall.

- De dög inte att amma med. Så stora, så tomma... Falsk reklamföring.

- Jag vantrivs med dem. De passar inte på mig. Jag har försökt dölja dem hela mitt vuxna liv, och då räknar jag från 13-års ålder.

- Kläder passar inte. Jag får köpa för stora skjortor och tröjor eller bara stretch-material. Knäppningar funkar inte, då blir det "Kronblom-effekten".

- Jag fick köpa min första bh när jag var tio och använda regelbundet när jag var tolv.

- Jag har velat förminska dem på allvar sen jag var 18 men väntade till jag fått barn.

- Ofta upplever jag det som att folk (läs karlar) inte pratar med mig utan med boobisarna.

Läkaren fick höra ungefär halva listan. Sen ville han titta på dem och klämma lite. Sen ritade han ett bröst på sitt papper och berättade hur ingreppet skulle gå till. "De skär som ett kors över bröstvårtan, sen viker de upp flikarna och tar ut bröstvävnad. Sen syr de igen det och det blir ju ett ganska magnifikt ärr!" Trodde han att det skulle avskräcka mig? Jag kontrade med: "När jag låg på BB och amningen inte funkade, tänkte jag att när jag kommer hem skär jag av brösten själv med brödkniv och sicksackar kanterna!" "Så långt ska vi inte behöva gå!" sa han. "Nä." sa jag. "Helst inte."

Om två till tre månader får jag en remiss i brevlådan, då nån kirurg ska göra en bedömning om mina bröst är besvärliga eller inte.

 

annica

11 juni 2007 10:30

Oj fan vad jobbigt det låter! Själv har jag alltid hatat mina för att de är för små. Nu börjar jag acceptera att det är a-kupa forever, men det har inte alltid varit roligt kan jag säga. Dock får ju inte småbröstade ryggbesvär, och det är jag mycket tacksam över!
Lycka till med dina eventuella ingrepp!

http://oktobertjejen.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är aldrig ute i tid när det gäller julklappar. Jag har nog aldrig varit det heller. Varje år tänker jag samma sak, att jag ska ha en lista för alla jag brukar köpa julklappar till (det är inte så många) och under året skriva upp idéer jag får. Fö...

Nu finns hela min bröstförminskningshistoria på min nya blogg http://karoos.blogg.se ...

Jag gjorde en ny blogg. Se den här: http://karoos.blogg.se/

Igårkväll ställde jag alarm på 07:30. Imorse när alarmet ringde, snoozade jag en gång och steg sen upp. Kände mig ovanligt pigg. Tittade på klockan i köket som stod på 09:16 och klockan vid teven stod på 09:16. Mobiltelefonen sa dock 07:54 och när ja...

Jag tycker att vintern har skött sig riktigt bra iår. Det har blivit kallt, sakta med säkert, kommit lite snö, blivit ännu kallare och nu snöar det ordentligt. Det måste vara kallt först, så att backen och sjöarna fryser ordentligt. Sen kan snön komm...