Jag känner pressen. Jag måste komma på vad jag ska göra med mitt liv. Alla drömmar som jag haft, speciellt de som jag haft hela tiden så länge jag kan minnas. Måste jag göra något av dem för att inte ligga missnöjd på min dödsbädd? När jag ser framgångsrika människor som verkar ha allt och de får frågan om hur man lyckas, så svarar alla samma sak: "Du måste tro på dig själv!" Tänk om det fanns en genväg till att tro på sig själv. För det är ju något som ska sitta inrotat i ryggraden. Det ska gärna göra det innan man är 25. Det är först nu som jag har börjat fatta att jag också är bra och kan åstadkomma bra saker. Jag är väl inte dummare än genomsnittet. Om andra kan, varför skulle inte jag kunna?

Panik! För jag är så feg. Det finns så mång idéer i min hjärna. Så många planer som vill bli verklighet. Det skulle de kunna bli, om jag inte var så feg och lyssnade på allt negativt. Det finns en handfull människor som peppar och pushar och tycker att man ska satsa och göra det man vill. De lyssnar jag på en kvart ungefär, och känner mig stor och stark den lilla kvarten. Sen finns det de som trycker ned en i skorna direkt, som antyder att man inte klarar av det, som genast tar fram alla negativa perspektiv man kan hitta. Det är deras kommentarer som fastnar.

Jag är iallafall skitduktig på att planera och drömma. Om jag vann 72 miljoner visste jag precis vad jag skulle göra med dem. Om jag hade råd med ett hus, visste jag precis hur jag skulle möblera och vilka blommor jag skulle ha på gården. Jag kan verkligen se framför mig hur en dag på mitt jobb i min egna firma skulle se ut.

Antingen får jag göra verklighet att några planer, eller så får jag börja skriva böcker, för fantasi har jag iallafall!

6 dagar kvar till 30.