Jag sitter och drömmer vid datorn, nästan varje dag. På www.blocket.se letar jag tomter och gårdar i västerbotten och västernorrland, jag hittar hästar till salu för inte alls så dyra pengar, jag söker lägenheter med minst 3 rum, jag hittar stallplatser, det dyker upp jättetrevliga ställen att bo på, med gångavstånd till dagis och skolor. Jag drömmer och drömmer. Vill inte bo här nåmer. Jag vill faktiskt inte det. Men nu gör jag det och det får jag nog finna mig i.

Jag undrar vad som håller mig här och varför jag vill härifrån. Det är bara känslor. Inget direkt konkret. Jag längtar bara någon annanstans. Lite längre bort från det här, lite närmare resten av världen.

Det här är bland de konstigaste ställena på jorden man kan bo på. Det är jag helt övertygad om. Man ska komma hit som turist, inte bo här! Men jag vet att jag saknar Kiruna när jag inte är här. Men jag längtar samtidigt härifrån när jag är här.

När jag ändå är här kan jag ju göra något vettigt. Inte det jag vill, för det går inte i den här stan, men något annat konstruktivt.

Fan, vad den här krisen börjar bli påtaglig.

Igår skulle Matilda till barnmottagningen i Gällivare. Så vi packade bilen och stack iväg. Efter vägen pratade vi om att vi hade en rätt bra bil ändå. Den går ju som den ska och sånt.

När vi hade ca 3 mil kvar att köra kom en lååång utförsbacke, jag tänkte spara lite bensin så jag la ur växeln och lät bilen rulla. När jag skulle lägga i växeln igen efter backen tagit slut så lyste alla lampor på instrumentbrädan. Men jag la i växeln igen och släppte kopplingen, bilar brukar ju starta då. Men inte den här gången. Vi var tvungen att stanna och slå på varningsblinkers. Bilen var död. Det visade sig att kamremmen gått av.

När vi står där i förtvivlan och inte riktigt vet vad vi ska göra och var vi ska ringa, kommer en kille i en firmabil och stannar. Han visar sig vara den bussigaste killen i Sverige och bogserar oss till Gällivare, släpper av mig och Matilda på lasarettet och åker med husse till en bilverkstad (alla har semesterstängt, men då har han en polare, som förvisso oxå har semester men som kommer ändå) och bogserar bilen till verkstaden. Sen skjutsade han tillbaka husse till lasarettet.

Under tiden de letar verkstad fick Matilda träffa två läkare som sa helt olika saker. Den ena sa att hon var överrörlig i höger höft och stel i vänster, hon sa oxå att Matildas ben var olika långa. Men hon var inte helt säker och kallade på en annan läkare för en andra bedömning. Han sa att hon enligt honom var helt normal. Allt var i sin ordning.

Vi fick iallafall remiss till ultraljud och till ortopeden. Men det blir inte förrän i september.

Vi fick åka buss hem. Killen som hade verkstan var som sagt på semester och höll på bli pappa dessutom, så han skulle fixa bilen i nästa vecka.

Att det finns så snälla människor! Det är så härligt att se.