Ska jag vara så här för alltid nu? Jag undrar. Förut har jag aldrig, eller väldigt sällan, blivit arg. Jag kanske har blivit arg, men jag har inte visat det särskilt ofta. Jag brukar inte säga ifrån. Men något har hänt. Det började när jag blev gravid, lite försiktigt. Husse märkte att jag fick ett humör. Sen har det eskalerat när jag började amma. Ibland blixtrar det bara till och jag ryter till. Nu har jag slutat amma, iochförsig jävligt nyss, men humöret är kvar. Jag hoppas litegrann att det ska stanna. Det är härligt att få små utbrott och ventilera. Jag har ju alltid velat kunna säga ifrån och ryta till! Nu är det ju mest Husse som får höra, för han är ju närmast och vi är ju nästan alltid tíllsammans.

Det är inte roligt att vara en fegskit som bara låter allt fortgå och låter alla göra som de vill med en. Jag fattar inte vad det är inom mig som fått mig att hålla tillbaka hela mitt liv. Det är väl klart att man ska kunna säga nej och bli arg, när det är befogat! Ibland blir jag så ledsen på mig själv, för det är så mycket tråkigheter jag hade kunnat slippa i mitt liv om jag bara stått på mig och sagt ifrån!

I dagens samhälle är det de som kör över andra som kommer längst. De som armbågar sig fram och inte är rädda för att trampa på andra. I dagens samhälle vinner man på att bete sig som ett svin. Världen ska kretsa kring det egna egot, och gör den inte det tvingar man den. Lyssnar ingen höjer man rösten, eller kommer med hot. De som lyckas bäst är energitjuvar, och är man inte lika jävlig hamnar man i bakgrunden. Kanske är det inte riktigt så hemskt, men väldigt nära.

Var är den villkorslösa kärleken? Var är självbehärskningen och självdistansen? Människor är flockdjur och väldigt beroende av varandra, vare sig vi vill det eller inte. Världen består inte av stålmän och stålkvinnor som klarar sig själva i alla lägen. Ensam är stark?

Konstigt är det inte att människor tar till droger, plastikkirurgi och shoppar till sig lycka. Det är inte konstigt att vi har börjat sudda ut gränser för vad som är rätt och fel.

Det måste finnas en balans. Jag måste kunna säga ifrån, men världen kretsar inte kring mitt ego.

Matilda, "stark i strid", får inte bli lika mesig som jag (har varit?).