Det höll på att köra ihop sig alldeles, kanske kommer det att göra det, men inte riktigt så snart som jag trodde.

Jag jobbar till helgen och hela nästa vecka, alltså nio dagar i rad. Husse ska till Gällivare imorn och röntga ryggen, sen får han besked om operation, när och hur det blir. Jag trodde att han skulle bli borta över helgen. Och då stod jag där, utan barnpassning. Jag vill inte ringa och säga att jag inte kan jobba, dels för att jag vill jobba och dels för att jag är rätt plikttrogen och gör det jag har sagt. Det är ju speciella omständigheter, men ändå. På lördag jobbar jag åtta timmar, på söndag nio timmar, dagskift. Jag vet inte om Matilda tillåter att vara utan förälder så länge. Kanske går det jättebra, kanske går det bra en halvtimme. Hon är inte van att vara ifrån oss så länge, antingen är jag eller Husse närvarande inom iallafall fyra timmar. Hon har dessutom blivit en ganska krävande bejbis med mycket humör, det är inte så lätt att passa henne längre, som det var när hon var en lycklig och nöjd spädis.

Vad gör man då? Jag kan ju inte ta med henne på jobbet. Husse kan inte ta med henne till sjukhuset. Jag går och håller tummarna nu att det ska klaffa så att jag har jobbat klart innan Husse ska på operation. Tänk om det kunde bli så bra! Jag är ju ändå ledig fem dagar efter mitt niodagarspass, sen kör jag natt igen. 

Det kanske var tokigt att börja jobba innan vi hade dagisplats. Men jag känner paniken av att föräldradagarna sinar och det mest är lägstanivådagar kvar. Nästa gång ska jag planera bättre.

Som jag sagt förut, det är lätt att vara efterklok.