När man beställer "Black & White" på restaurang så får man en bit nötkött och en bit fläskkött. Men i Kiruna betyder "Black & White" en potatispalt och en blodpalt.

Hahahahaha!

Den som skrev den där studentkörssången bodde inte i Kiruna. "Sköna maj, välkommen..." Nä, du. Det tror jag då rakt inte. När det väl slutade snöa så blev det jordens dimma och började regna. Vi bor just nu i nederbördens paradis, verkar det som.

Syster ringde imorse när jag stod och tog på mig promenadkläderna. "Vill du hänga med till öbbi?" frågade hon. Hon tänkte promenera dit, och det passade ju jättebra! När vi började gå var det bara dimma och lite duggregn. När vi skulle gå hem började det regna, pissregna! Och när vi kom upp på stan (vi pressade upp för Kyrkobacken!) blev det lite snö inblandat i regnet och tillochmed lite hagel. Ja, nog var vår promenad karaktärsdanande. Miloo var skitig som aldrig förr och Alvar var en surjävel (vilket jag inte är van vid alls!). Matilda sov då som en sten hela vägen, mysigt inbäddad i vagnen.

Idag fick jag besked om Matildas barnbidrag, det kommer på mitt konto den artonde. Hihi, vad skojigt det känns! Första barnbidraget! Jag är någons mamma! Jag får fira mors dag den tjugosjunde! Det är så fränt...

Jag fattar inte Toffefee reklamen. Varför är det kul? Gott, kan jag förstå, men kul?

Det är fantastiskt tråkigt att jag har ledvärk. Det kom igårkväll och har pinat mig hela natten. Idag tog jag en alvedon och vilade, då kändes det bättre. Men jag vet att den finns där. Varför? Var kommer den ifrån?

Det finns en sak jag har drömt om i hela mitt liv, åtminstone sen jag var sex-sju år. Det är inte att bli rockstjärna, som man kan tro, utan att ha en häst. Hästar är det bästa som finns. De ger ro i själen, de luktar gott, de är roliga att vara med, de ger arbete och motion. Tillochmed att stå och mocka skit är trevligt, tycker jag. De senaste åren har jag börjat fundera på allvar att köpa mig en egen häst, och Matilda ska såklart ha en shettis!

Nu har min dröm nästan gått i halv uppfyllelse då jag ska få hjälpa en tjej med hennes islandshäst. Det är så fantastiskt kul (DET är däremot kul, inte godis...) att jag knappt vågar tro att det är sant! Jag längtar till torsdag då vi ska åka och hälsa på hästen och se var den bor. Nu vill jag nästan inte tänka på det så mycket, för då tror jag att det inte kommer att bli så.

Hästar är för rika människor. Inte för en vanlig tjej som jag. Jag ska inte hålla på och svamla och tro att jag kommer få ha en egen häst nån gång i mitt liv. Det är så mycket jobb, jag kommer inte ha tid och så kostar det så mycket. Det är faktiskt JOBBIGT att stiga upp tidigt på morgonen och ge mat och mocka och sånt. Tänk att vara TVUNGEN att göra det varje dag. Och så ska de ha motion oxå. Ja usch, vad hemskt.

Det är vad jag blivit intalad när jag talat högt om mina drömmar.

Men jag behöver inga sol-och-bad-semestrar till Thailand, jag behöver inte en sprajtans ny bil, jag behöver inte en wide-screen lcd-teve. Jag behöver inte gå på krogen, röka eller snusa. Jag behöver inte shoppa kläder. Hade jag en häst hade jag varit den absolut lyckligaste, nu är jag bara lyckligast.

Snön ligger och är alldeles ny och kritvit på marken. Jag blir lite lessen. Jag vill ha barmark och få se hur gräset börjar tränga sig fram. Husse har tagit ut våra utemöbler och monterat grillen. I blomlådan ligger ett snötäcke. Idag ser det inte ut att snöa iallafall. Eller jo, kanske lite. Suck. Smält nu, dumma snö. Det är dags för en annan årstid nu.

Jag har börjat blanda björklöv i mitt Luzern-te. Började må illa av smaken. Nu känns det mycket godare och fräschare! Björklöv gör susen.

Kämpar med den fantastiska dubbelpumpen varannan timme. 40 ml varje gång. Men lillpigan blir glad när hon får färskpressad mamma-jos direkt från pumpen. Det är annat än ersättning det.

Här hälsar folk på i stort sett varje dag nu. Från att aldrig ha haft gäster till att ha så här mycket är ett enormt steg för mig och jag börjar känna mig irriterad. Det är inte så lätt att försöka amma och pumpa och vila och annat när det knackar på dörren titt som tätt. Och alla vill titta på/hålla i Matilda, kanske ska hon precis äta då, eller vila. Jag vill hänga en "Stör ej"-skylt på dörren eller ta in på hotell ett par veckor. Det känns som att jag vill ha min bejbis ifred, ändå vill jag inte vara snål och grinig. Och det är stackars Husse som får ta skiten från mig när jag får urladdningar. Men jag poängterar att det inte är hans fel.

VAD JAG LÄNGTAR UT TILL STUGAN! Dit kommer ingen oannonserad iallafall!

I höstas köpte jag ett par tjockisjeans, som jag hade i början av graviditeten. Stretchjeans med låg midja och raka ben. De har hängt i min garderob sen jag slutade använda dem på senhösten nångång. En vecka efter jag kom hem från BB provade jag dem. Jag fick inte upp dem över rumpan. Det var kört. Tjockisjeansen var för trånga.

Nu har jag gått en timme varje dag sen första maj. Tjockisjeansen går över rumpan men de går inte att stänga. Jag får snällt fortsätta använda gravidbyxor ett tag till. Om 50 dagar är det bröllop, då hoppas jag vara i trim för tjockisjeansen åtminstone. Femtio timmars promenad bort...

Idag var det inte så jätteskojigt att gå. Snön har fallit konstant i minst två dygn. Den hade lagt sig ganska tjockt på backen idag. Jag fick plumsa på vissa ställen, bland annat i min spurtbacke. Nu sitter jag och väntar på att plusgraderna ska göra sitt jobb så att trottoarerna kommer fram. Jag och pigan ska gå på stan, nämligen. Det är ett jävla slask ute.

Pigan ligger i vagnen med finkläder på och väntar på mamma. Vi inviger napphållaren, men den håller ju inte nappen på plats i munnen, så jag springer dit och trycker in den då och då.

Nu är jag less. Förbannat döless. Skitsur, ledsen, besviken, uppgiven och less. På en gång jag eller Husse får jobb tar jag lån och låter nån karva bort dem. Jag har stört mig på dem i hela mitt liv, eller nja, sen jag var tolv iallafall. De har aldrig passat på mig. De har aldrig passat i mina kläder. De har aldrig passat i några kläder överhuvudtaget. De har inte passat i en bh jag ägt. Jag har aldrig känt att de är fina. Jag har aldrig velat visa upp dem. Jag har försökt, men jag har aldrig tyckt om dem.

För en månad sen fick jag min underbara lilla piga! Hon fick inte mat på tre dagar på grund utav dem. Hon svalt och gick ner mer än tio procent av sin kroppsvikt, det är mycket när man väger strax över tre kilo. Hon försökte, men det kom inget ur dem. Hon gnällde såklart, hon var ju hungrig! Jag gav dem en chans och började pumpa. Tio milliliter på en halvtimme och jag grät av lycka för att de iallafall kom någonting!

Nu har jag kämpat i en månad. Jag börjar med att amma när hon blir hungrig. Men sen får jag alltid ge ersättning för hon blir ju inte mätt. Jag går upp på nätterna och ammar när hon är hungrig, medan ersättningen svalnar. På dagarna pumpar jag medan hon sover, med den fantastiska eldrivna dubbelpumpen! Hon kämpar fortfarande, det kommer lite ur dem, men inte på långa vägar så hon blir mätt. Jag pumpar till bröstvårtorna blir vita, varje droppe är guld värd.

Husse fixade nässpray åt mig som skulle få det att rinna bättre, jag trodde det fanns något i dem, för det rinner ibland när pigan skriker. Jag har sprayat fem minuter innan varje gång jag ammat eller pumpat, dygnet runt. Hon blir inte mätt ändå! Och jag pumpar medan hon sover.

Husse köpte Luzern-te, en liten låda för sjuttio spänn med nåt som ser ut som kaninmat inuti. Jag har druckit tre koppar om dagen. Sista klunken ger mig alltid kväljningar.

För en liten stund sen drack jag en kopp te, sprayade näsan och pumpade. Pigan sov. Efter 45 minuter fanns det 40 ml i flaskan. 40 milliliter!!! Pigan äter minst 60 och ibland 100.

Jag släpar omkring på två totalt värdelösa fettklumpar på min framsida. De väger tungt för min rygg. De ryms inte i mina behåar. Sedan jag var 18 har jag sagt att jag ska operera bort dem, göra dem en fjärdedel så stora åtminstone. Jag har önskat mig det, men det kostar så jävla mycket! Jag har provat gå ner massor i vikt, men de krymper inte nämnvärt, det blir bara ännu svårare att hitta en bh som passar. Nu vill jag ha bort dem! Jag hatar dem! De dög inte till det som de var gjorda för. Då vill jag verkligen inte ha dem längre. Jag har släpat på dem länge nog. Ta dem väck!

 Idag var Matilda med i NSD.

Dagen började med besök på BVC. Vi hade planerat att ta bilen för att underlätta lite. Vår bil har varit lite lurig på sista tiden. Det kan vara för att den mest står nuförtiden. Ibland har det gått veckor innan vi använt den. Den tjuver ström, så när jag ska starta har batteriet varit stendött. Eftersom vi inte har lyckats klura ut vad felet är, har Husse kopplat ur minuspolen på batteriet. Idag fick han för sig att han hade glömt koppla ur minuspolen, så när jag skulle starta var bilen stendöd. Jag blev skitförbannad, vi skulle vara på BVC om tio minuter så jag hann inte gå och bussarna går inte så tätt i den här kommunen. Husse ringde runt lite, men ingen kunde skjutsa oss. Sen bad han grannen om starthjälp och öppnade huven på bilen. Det visade sig att han visst hade kommit ihåg att koppla ur minuspolen... Så enkelt var det. Han kopplade i och bilen startade hur lätt som helst...

Matilda hade gått upp mer än ett halvt kilo sen förra besöket och hon hade blivit två cm längre. Inte illa! Men det har känts att hon blivit tyngre. Jag har fått känningar i ryggskottet! Nu måste jag verkligen börja sköta mig och tänka på hur jag lyfter och bär. Det är inte läge för ryggskott, om det nånsin är det.

Sen var det dags för faderskapsbekräftelse hos socialen. Det var ett gäng papper att skriva under. Nu är Husse pappa på pappret oxå!

När vi kom hem var det dags för dagens promenad. Det var trevlig snöstorm ute. Matilda låg inbäddad i vagnen och märkte ingenting av det.

Faster och kusinerna var och hälsade på här på eftermiddagen, med presenter! Matilda sov hela tiden, men vi hade trevligt ändå.

Senaste nytt i Husses kamp: 6 bilar hade fått parkeringsbot. Hm. Att det skulle behöva gå så långt och ta sådana proportioner! Det räckte inte med en blomlåda. Idag har Husse monterat ihop vår nyinförskaffade klotgrill som förhoppningsvis ska invigas snart, bara det slutar snöa...

Jag hade, efter några dagars promenerande, ont i höfterna, benhinnorna och lite i knäna. Mina fötter var lite ömma. Men nu har jag promenerat två dagar med mina nya sulor och de är verkligen superbra! Jag har inte ont någonstans! Bara hemskt lite i knäna i nerförsbackar. Jag är imponerad, redan. Om det här inte är för bra att vara sant så var de ju lätt värda 220 kr.

Husses strid trappas upp. Nu är snart hela grannskapet inblandat. Igår när jag kom hem från stan, var det heta diskussioner ute på gården. Allt började med att vi inte ville ha någon bil ståendes utanför vårt sovrumsfönster... Jag försöker hålla mig utanför... Men jag fnissar lite.