Första dagen på vecka trettiosex. Jag får ingen förvarning om att jag håller på att bli trött längre. Det är som att slå av en strömbrytare. Plötsligt tar jag tvärslut och somnar nästan stående. Ögonen går i kors och så börjar jag tokgäspa. Då är det bra att man har en kille som säger: "GÅ OCH LÄGG DIG!" Bejbis trampar vatten, fast uppochner, så fötterna paddlar i mitt mellangärde. Och så hickar bejbis i höger ljumske och killas i vänster. Ibland åker bejbis rumpa några centimeter till höger om min navel. Ibland sprattlar det bara till så hela magen skakar. Ibland får jag en duns i ryggraden. Vad tomt det ska kännas när bejbis kommer ut!Ibland tror jag att det ska vara så här resten av livet. Att jag ska känna mig så här tung och klumpig. Att jag knappt ska nå mina fötter så jag kan knyta skorna. Att jag ska bli tvärsömnig, plötsligt. Men jag vet ju att det inte kommer vara så! Snart, snart... Vecka trettiosex... trettiosju... trettioåt..