Från att ha varit nästan blåsvart av orosmoln, har min himmel klarnat och blivit alldeles blå. Men alltid finns det något som hänger där uppe och skymmer solens sken. Inatt jagade det mig i sömnen så jag vaknade och kunde inte somna om på jättelänge. Det finns ingen jag kan prata med, jag har försökt, men då är jag bara löjlig. Om jag nu är så jävla löjlig skulle inte det där molnet vara där och störa! Blås bort ditt dumma moln! Du ska inte finnas där nå mer! Jag går hela tiden och är frustrerad och känner att det kan explodera när som helst. Och jag ber och hoppas att jag slipper vara med om det. Med en bejbis i magen finns ingen gräns på hur förbannad jag kan bli, det vet jag. Det har jag känt.Det känns som att jag kanske har gått igenom en hel del och kunde få slappna av nu, va. Även om jag får skylla mig själv för att jag utsattit mig medvetet för mycket, men det är för att jag vägrar nöja mig. Jag vill inte tänka tillbaka och undra hur det hade varit om jag inte hade gjort så och så. Jag ångrar hellre nåt jag har gjort, än nåt jag inte gjort.Nu sitter jag här och borde vara lyckligast i världen, och det är jag, nästan! Jag brukar gå omkring och snyfta här hemma för att jag är så lycklig och har allt jag vill ha (utom en häst...). Jag mår som jag vill må och det känns som att jag kan göra vad jag vill. Kan då inte det där lilla, irriterande molnet åka över horisonten och upplösas. Jag vill ignorera bort det, le och va glad. Inget rör mig, ska ni veta! Hahaha!Vi får väl se om det funkar.Nu ska laxen gravas, köttbullarna ska stekas, tvätten ska tvättas, stian ska skuras och locket ska läggas på brunnen.Det är bara att sätta igång!