Det finns en idé. En liten plan. En början iallafall. Nu vet vi vad vi ska satsa på. Egen firma. Ja, jag är så illa tvungen! Jag vill inte ha ett jobb som jag är TVUNGEN att gå till. Ett jobb som ger en klump i magen på morgonen. Jag vill göra något som är roligt, som jag har insyn i och kan påverka. Jag vill kunna effektivisera och organisera. När jag har försökt det på andra jobb har jag blivit motarbetad, ...vi har då gjort så här i alla år innan du kom hit, så det tänker vi fortsätta med... och det är ju inte kul.

Om jag startar eget företag så får jag säkert jobba som en galning. Men då kan jag ju ändra på saker som jag tycker kunde göras bättre. Och så får jag fortsätta umgås med husse dygnet runt, eftersom det ska bli ett familjeföretag. Tillochmed Matilda kan vara med på jobbet, för det är jag som är chef och bestämmer det!

Det jobbigaste var att komma på vad vi skulle jobba med. Min absoluta dröm är att ha ett gäng nordsvenskar och ha ridläger och western-ridning. Men till det måste jag ha ett startkapital som jag kan titta i stjärnorna efter. Tillochmed en endaste liten nordsvensk är en dröm för mig.

Kanske får jag råd med en när firman har funnits några år, och då kan jag anställa nån som gör mitt jobb så jag får va med min häst. Och då är Matilda nog stor att få en shetlandsponny! Då kan vi hänga i stallet hela dagarna, medan husse och personalen jobbar. Hehe...

Läste en insändare i NSD idag med rubriken "Befria oss från föraktet" och jag blev alldeles till mig. Monica, som hon hette hon som skrivit den, satte ord på det jag velat säga länge. Den handlade om att mammor som är hemma med sina barn är lika samhällsnyttig som en pappa som arbetar. "Feministerna förblindas av sitt förakt för moderskapet." vilket jag håller med om. Och: "Är det inte rimligare att göra kvinnan till mannens jämlike genom att uppvärdera det som är unikt kvinnligt?" Precis! Åh, vad jag håller med! Om man nu vill vara hemma med sina barn och sköta hemmet, då kan man väl få lön för det? För det är ett jobb det med! Istället för att någon annan ska göra det jobbet. Nu måste man sätta sitt barn på dagis, för man måste ut och jobba när föräldradagarna tar slut. De räcker ju inte ens i två år! Helst ska man anställa en husa också, som tar hand om hemmet åt en. Tvättar, städar, diskar, hämtar ungarna från dagis... Det är väl okej om man vill det. Om man vill jobba och göra karriär. Men att vara hemma och ta hand om det är ju ett jobb! Annars skulle ju inte dagispersonal och städhjälp få någon lön!

 Det är som att man inte skulle vara feminist om man vill vara hemmafru. Jag vill vara hemmafru! Och jag är feminist!

Bara för att jag vill att kvinnor ska få lika lön för lika arbete, att vi ska få chefsjobb, att vi ska kunna jobba i mansdominerade yrken, att vi ska få lika bra vård och bli tagna på lika stort allvar så är jag inte emot hemmafruar.

Hemmapappor kan det också finnas. Om nu pappan vill vara hemma så ska väl han kunna vara det. Så fick jag det sagt.

Att kvinnor har andra kvaliteter än män verkar vara något negativt. Istället för att ta tillvara på kvinnliga egenskaper så ser man dem som något svagt och dåligt. Inte bara vad gäller att vara hemmafru eller inte. Kvinnodominerade yrken är sämre avlönade än mansdominerade. Det är fakta. Det är för att man ser ner på "kvinnogöra". Att vara feminist är ju inte att försöka bli man, utan att bli lika mycket värd, trots att vi utför olika arbeten.

Många feminister motarbetar faktiskt själva feminismen och kvinnorna. De avskräcker många från att engagera sig. Det handlar inte om att bli jämlika utan att kvinnor ska förtrycka män. Det är så många uppfattar det. Jag har hört flera säga att feminister är fula tjejer som ingen kille vill ha, därför är de bittra och sura. Är det så vi feminister vill bli uppfattade? Hur många kamper vinner vi då? Hur många lyckas vi övertyga om att alla människor är lika mycket värda och att det är det det handlar om?

Så det så.

Jag sitter och drömmer vid datorn, nästan varje dag. På www.blocket.se letar jag tomter och gårdar i västerbotten och västernorrland, jag hittar hästar till salu för inte alls så dyra pengar, jag söker lägenheter med minst 3 rum, jag hittar stallplatser, det dyker upp jättetrevliga ställen att bo på, med gångavstånd till dagis och skolor. Jag drömmer och drömmer. Vill inte bo här nåmer. Jag vill faktiskt inte det. Men nu gör jag det och det får jag nog finna mig i.

Jag undrar vad som håller mig här och varför jag vill härifrån. Det är bara känslor. Inget direkt konkret. Jag längtar bara någon annanstans. Lite längre bort från det här, lite närmare resten av världen.

Det här är bland de konstigaste ställena på jorden man kan bo på. Det är jag helt övertygad om. Man ska komma hit som turist, inte bo här! Men jag vet att jag saknar Kiruna när jag inte är här. Men jag längtar samtidigt härifrån när jag är här.

När jag ändå är här kan jag ju göra något vettigt. Inte det jag vill, för det går inte i den här stan, men något annat konstruktivt.

Fan, vad den här krisen börjar bli påtaglig.

Igår skulle Matilda till barnmottagningen i Gällivare. Så vi packade bilen och stack iväg. Efter vägen pratade vi om att vi hade en rätt bra bil ändå. Den går ju som den ska och sånt.

När vi hade ca 3 mil kvar att köra kom en lååång utförsbacke, jag tänkte spara lite bensin så jag la ur växeln och lät bilen rulla. När jag skulle lägga i växeln igen efter backen tagit slut så lyste alla lampor på instrumentbrädan. Men jag la i växeln igen och släppte kopplingen, bilar brukar ju starta då. Men inte den här gången. Vi var tvungen att stanna och slå på varningsblinkers. Bilen var död. Det visade sig att kamremmen gått av.

När vi står där i förtvivlan och inte riktigt vet vad vi ska göra och var vi ska ringa, kommer en kille i en firmabil och stannar. Han visar sig vara den bussigaste killen i Sverige och bogserar oss till Gällivare, släpper av mig och Matilda på lasarettet och åker med husse till en bilverkstad (alla har semesterstängt, men då har han en polare, som förvisso oxå har semester men som kommer ändå) och bogserar bilen till verkstaden. Sen skjutsade han tillbaka husse till lasarettet.

Under tiden de letar verkstad fick Matilda träffa två läkare som sa helt olika saker. Den ena sa att hon var överrörlig i höger höft och stel i vänster, hon sa oxå att Matildas ben var olika långa. Men hon var inte helt säker och kallade på en annan läkare för en andra bedömning. Han sa att hon enligt honom var helt normal. Allt var i sin ordning.

Vi fick iallafall remiss till ultraljud och till ortopeden. Men det blir inte förrän i september.

Vi fick åka buss hem. Killen som hade verkstan var som sagt på semester och höll på bli pappa dessutom, så han skulle fixa bilen i nästa vecka.

Att det finns så snälla människor! Det är så härligt att se.

Jag känner pressen. Jag måste komma på vad jag ska göra med mitt liv. Alla drömmar som jag haft, speciellt de som jag haft hela tiden så länge jag kan minnas. Måste jag göra något av dem för att inte ligga missnöjd på min dödsbädd? När jag ser framgångsrika människor som verkar ha allt och de får frågan om hur man lyckas, så svarar alla samma sak: "Du måste tro på dig själv!" Tänk om det fanns en genväg till att tro på sig själv. För det är ju något som ska sitta inrotat i ryggraden. Det ska gärna göra det innan man är 25. Det är först nu som jag har börjat fatta att jag också är bra och kan åstadkomma bra saker. Jag är väl inte dummare än genomsnittet. Om andra kan, varför skulle inte jag kunna?

Panik! För jag är så feg. Det finns så mång idéer i min hjärna. Så många planer som vill bli verklighet. Det skulle de kunna bli, om jag inte var så feg och lyssnade på allt negativt. Det finns en handfull människor som peppar och pushar och tycker att man ska satsa och göra det man vill. De lyssnar jag på en kvart ungefär, och känner mig stor och stark den lilla kvarten. Sen finns det de som trycker ned en i skorna direkt, som antyder att man inte klarar av det, som genast tar fram alla negativa perspektiv man kan hitta. Det är deras kommentarer som fastnar.

Jag är iallafall skitduktig på att planera och drömma. Om jag vann 72 miljoner visste jag precis vad jag skulle göra med dem. Om jag hade råd med ett hus, visste jag precis hur jag skulle möblera och vilka blommor jag skulle ha på gården. Jag kan verkligen se framför mig hur en dag på mitt jobb i min egna firma skulle se ut.

Antingen får jag göra verklighet att några planer, eller så får jag börja skriva böcker, för fantasi har jag iallafall!

6 dagar kvar till 30.

Ute är det superfint sommarväder. Men jag tål inte riktigt värmen. Inte Matilda heller, visade det sig. Jag började städa och tvätta bilen. Matilda grinade och ville inte vara ute. Det var inte ens roligt att titta på mamma när hon tvättade bilen. Så vi gick in. Jag fick vara snabb.

Igår ringde barnmottagningen i Gällivare när jag var och fikade. Vi ska åka dit med Matilda på tisdag. De ska kolla hennes höft. Hon var lite rörligare på ena sidan. Läkaren på BVC trodde inte att det skulle vara något allvarligt, men det var lika bra att kolla det nu. Jag blev lite nervös. Först den hemska sprutan och nu ska vi till Gällivare... Hoppas det inte är för varmt och soligt då, för då måste vi hyra bil.

Usch, jag känner mig inte helt frisk. Jag vill möblera om i sovrummet och grejer, men det tar emot lite.

Igår var vi med Matilda på 3-månaderskollen. Hon fick en spruta i benet. Usch, vad jag fick ont i magen! Hon satt i min famn och tittade mig i ögonen hela tiden när sköterskan stack henne. Stackars liten... Men det gick bra, hon gnällde bara litegrann, sen blev hon glad igen.

På kvällen när vi kom hem från mormor och morfar så fick hon ont, och då gav jag henne alvedon. Det var flytande alvedon med skogsbärssmak, hon såg lite fundersam ut när det inte smakade mjölk, men hon svalde det. En liten stund senare så tvärsomnade hon och sov till klockan fem imorse.

Mamma och jag var på nya systembolaget igår. Det såg ut som en karamellbutik! Allt var så färgglatt och fint! Jag blev riktigt sugen. Jag köpte en liten flaska rödvin, den rymde ca 2 glas. Jag drack ett glas hos mamma innan jag gick hem. Det andra glaset har jag sparat i mammas skafferi.

Nu sover Matilda middag. Vi ska snart börja gå upp på stan, via moster och kusin. Ute är det kalasvarmt och blåser lite.

30-års krisen. Jag är väldigt frustrerad. Igår varnade jag husse att jag har prestationsångest, jag känner att mitt liv bara rinner iväg och jag gör inget av det jag vill göra. Jag spelar inte musik, jag rider inte, jag reser ingenstans, jag kommer inte på vad jag vill jobba med, jag pluggar inte... Jag har ingen hobby, knappt några vänner alls (som jag umgås med). Jag stiger upp på morgonen och går och lägger mig på kvällen. Däremellan gör jag nästan inget alls.

Husse sa att vi har ju en bejbis! Vilket han har fullkomligt rätt i. Och han sa att jag tar ju hand om henne. Han sa även att "det svänger när man fyller 30". Ja, just ja, jag fyller ju 30! tänkte jag. Det är bara elva dagar kvar. Det är 30-års krisen som lurar i buskarna.

Men prestationsångesten är kvar. Jag måste göra något. Förverkliga mig själv. Åstadkomma något. Om jag bara slutade vara så jävla feg! Då hade jag kanske startat min firma eller köpt mig en häst. Eller skrivit en bok! Eller läst en bok överhuvudtaget...

Jag känner avundsjukan i mig. Avundsjukan på människor som har intressanta saker för sig. Jag vill inte sitta här när jag fyller 40 och tänka på att jag har fortfarande inte gjort något.

*hjälp*