När jag bodde i kollektiv i Göteborg så var det nästan alltid en massa folk hemma hos oss. Vi hade en sjurummare i Frölunda, där vi bodde fem stycken. Det var nästan alltid hos oss det var fest. Man behövde i stort sett bara gå ut ur sitt sovrum för att umgås, ville man vara ifred var det bara att gå in i sovrummet igen. Ibland kom det folk från andra städer och hälsade på och bodde lite överallt i lägenheten. Där bodde jag i två år, när jag var mellan arton och tjugo år.

Sedan den tiden har jag alltid velat bo i lägenheten där man hälsar på. Men jag har inte lyckats så bra. Jag har haft på tok för små lägenheter. Och kanske för tråkiga. Jag vet inte. I början när jag flyttade tillbaka till Kiruna så var det ibland folk och hälsade på, men det var mest på helgerna då man intog alkoholhaltiga drycker. Jag bodde så nära krogen...

I år fyller jag trettio, har en sambo och en liten dotter. Vi bor i en mysig tvåa lite utanför Kiruna centrum. Sen vår lilla piga kom till världen har flera stycken varit och hälsat på. Ibland knackar det bara på dörren, utan förberedelse. Vår lägenhet kanske har blivit där man hälsar på. Det vore skojigt. Igår var min kusin, fru och barn och hälsade på. Barnen lekte och busade. Vi bjöd på fika.

Jag har känt mig osocial alldeles för länge, känns det som. Det är nästan så jag verkligen har protesterat om någon skulle vilja komma och hälsa på. Det har känts jobbigt. "Måste jag vara TREVLIG nu..?" Jag kom på en massa dåliga ursäkter, jag har ju inte duschat, vi har inte dammsugit, det är så sent och vi ska upp tidigt imorn, jag har sovit så dåligt och bla bla bla. Min sambo har inte varit sämre han heller. Det är roligt att få lite sällskap en stund, har vi upptäckt. Jag är ju faktiskt världens sämsta "hälsa-påare" själv, eller nja, kanske inte sämre än mina föräldrar, men... Då är det ju svinbra att tack vare en liten Matilda kommer nu folk och hälsar på.