Jag tror inte på hämnd. Jag tror inte på att ge igen med samma mynt, inte på öga för öga, tand för tand. Jag tror inte att det leder till att något blir bättre. Men om man inte vill att saker och ting ska bli bättre så är hämnd säkert jättebra. Om man vill ge något det den andre förtjänar, för att man vet med sig själv att man är just den personen som är kapabel att göra det, så är hämnd oftast ett förstahandsval.

Jag är inte en sån person. Jag vill att saker ska få en lösning, att man ska lösa det på det bästa sättet för de som är inblandade, att om möjligt göra skadan mindre. Jag försöker tänka långsiktigt, inte bara vad som är bäst just i denna stund utan vad som är hållbart bäst även i framtiden. Därför tror jag inte på hämnd. Jag tror det är en kortsiktig lösning, inte ens en lösning överhuvudtaget.

I mitt liv har det varit minst sagt turbulent den sista tiden. Det är många som har åsikter om hur jag lever mitt liv och de val jag gör. Och det här skriver jag för att försöka bringa någon slags klarhet i det.

Jag har fått frågan hur jag kan förlåta, men jag hävdar att det inte är min uppgift att förlåta. Inte den här gången.

Min uppgift är att vara det stöd som jag lovat att vara, för flera år sedan. Jag lämnar inte någon i sticket, speciellt inte när de behöver mig som mest. Min man behövde mig som mest nu, och vad jag än tyckte om det han gjort, så kunde jag inte strunta i det. Jag älskar honom, den kärleken dog inte i ett ögonblick. Den har inte dött alls. Den har däremot sattits på prov. När jag rannsakat mig själv, vilket jag gjort många gånger den senaste tiden, har jag känt i min maggrop att jag måste göra så som jag känner att jag måste göra. Jag kan inte gå emot vad jag verkligen vill innerst inne. Det spelar ingen roll hur många som tycker att jag är dum i huvudet, för jag gör det som känns rätt för mig.

Jag ursäktar inte ett dåligt beteende, jag rättfärdigar inte våldsamma handlingar, jag försvarar inte något ondskefullt.

Jag förstår situationen, jag känner till bakgrundshistorien eftersom jag lever i den. Och jag kan förklara mig blå om jag vill, men det gör ingen skillnad om ingen vill lyssna. Jag tänker på min dotter, som älskar både sin mamma och sin pappa. Hon vill inte vara utan någon utav dem. Hon mår bra av att ha dem båda omkring sig. Hon älskar så ovillkorligt och så direkt, det går inte att ta miste på.

Jag mår bra av att ha min man omkring mig. Han gör mig lycklig och jag känner mig trygg med honom. Oavsett vad som hänt. För jag vet bakgrundshistorien, för jag lever i den. Jag förväntar mig inte att någon ska förstå, men jag vet vad jag känner. Och jag känner ingen rädsla, ingen otrygghet. Jag är som absolut lyckligast när jag är med min man och min dotter, och så är det.

Det är lätt att sätta sig i en fördömande position, att vara den som vet bäst om hur saker och ting ska lösas. Det är lätt att fördöma en annan människa, begrundat på handlingar men även på historier och snack. Det är inte lika lätt att förlåta, att gå vidare och se från en annan vinkel. Det är lätt att alltid fly från problem, inte lätt att ta itu med dem. Det är lätt att skylla ifrån sig, inte lätt att inse vad man gjort och att konfronteras med sig själv och med sanningen. Men den sanningen ska vara just en sanning. Inte en historia som kanske börjat med en sanning, men utvecklats till en vandringsägen, där saker läggs till efter tycke och smak.

Att som jag vara gift med en man som, trots alla ansträngningar han gör, fortfarande klassas som en, snällt sagt, oduglig människa som inte förtjänar någonting, känns. Jag kämpar med att inte inta en försvarsposition, eftersom jag tycker att man ska ta konsekvenserna av sitt eget handlande. Men när saker och ting överdrivs, för att det är bestämt att han är en oduglig människa, som även om han skulle bli statsminister skulle förföljas av skitsnack och överdrifter, så hamnar jag automatiskt i försvarsposition. Ska man anklaga en människa för något, ska man hålla sig till sanningen. Inte överdriva och leda häxjakt.

Jag är inte heller den som ska döma honom, eller fria honom, det har vi det svenska rättsväsendet till. Jag ska göra det jag är bäst på, jag ska finnas där som hans fru och hjälpa honom att vara den människa han vill vara.

Jag vet vilken människa han vill vara, det är den människa han varit den senaste tiden. Den lyckliga mannen och pappan, som älskar sin familj över allt annat. Den hjälpsamma och generösa människan, som alltid ställer upp för de som behöver hjälp. Det är så jag ser honom, för det är så han är, varje dag.

Det är så vårt liv ser ut. Det är den bilden som är den rätta bilden.

Att något hemskt har hänt, är väldigt olyckligt och tragiskt. Jag förstår dock hur det kunde hända, det betyder inte att jag ursäktar det. Men det förklarar varför jag har gjort det val jag gjort, att finnas där för min man, för att det är för mig den långsiktiga lösningen.

Inte att överge honom, att ge igen och se till att han lider. För det är inte min uppgift. Han har lidit och han lider. Han kommer att avtjäna sitt straff.

Jag är inte den som ska ge honom ett straff. Det skulle varken hjälpa situationen eller leda till någonting bra.

Det hjälper inte att utmåla honom till något han inte är, att hitta på saker som han inte har gjort. Att förvränga bilden av honom leder inte någonstans.

Jag förstår inte hur man kan vilja lägga ner så mycket av sin dyrbara energi på att svärta ner någon. Då är det väl bättre att strunta i den personen, och hålla sig till dem som får en att må bra? Annars blir man i slutändan galen, speciellt om den person man svärtar ner inte lever upp till sitt dåliga rykte.

Det måste vara otroligt frustrerande att se en sån person lyckas och må bra, när man bestämt sig för att den inte förtjänar ett bra liv.

Jag har insett mina förluster med att göra de val jag gör. Och det är saker jag får leva med. Det är konsekvenser jag får ta, med tanke på de handlingar jag utfört.

Frågan är om jag ska älta det i all oändlighet, eller om jag ska göra något bra och vettigt av den situation jag befinner mig i nu.

Jag är inte en person som ältar i all oändlighet. Jag tror inte att det, liksom hämnd, leder någon vart.