Det gör absolut inte ont hela tiden. Men det känns. Ibland känns det lite mer, ibland lite mindre. Just nu kliar det mest, och jag kan inte klia. Det ser nog ganska roligt ut när jag sitter och stryker händerna över ställena där stygnen är! Haha! På ryggen får Husse klia, då håller jag på svimma...

Kiruna är staden med mest gropar i vägarna, därför är det inte så skojigt att åka bil nu. Jag är rädd hela tiden. Husse får väja och ibland välja den mindre gropen när det är flera. Men nog fan guppar det ändå, och det känns så otäckt. Jag vet att jag sitter ihop och att stygnen inte kommer att spricka upp, men det är lite läskigt ändå.

Samtidigt som att jag rör mig ungefär lika fort som en snigel på valium, jag har svårt att gosa med min underbara unge, kan inte tvätta håret och får inte lyfta något tyngre än ett glas vatten så är jag så lycklig. Det känns som att mitt nya liv börjar nu. För varje dag mår jag bättre. För varje dag gör det mindre ont. För varje dag blir jag gladare och mer och mer tacksam. Jag är så glad att jag vågade göra det här! Jag kan fortfarande knappt tro att det är sant. Det är så galet.