Vi började dagen med att gå och fika med Nora och hennes mamma. Jag har gått och trott att det var lördag idag, så jag tyckte det var ovanligt lite folk på caféet. Kom sen på att det var fredag.

Sen tog vi en liten shopping-tur på stan. Jag fick ett par byxor och en top i försenad födelsedagspresent. Det var härligt. Matilda tog en taktikvila i vagnen utanför med mormor, gammelmormor och Nora, medan jag och Noras mamma fyndade kläder.

Sen var det besök hos farmor och farfar. Där fick vi mat. Sen till mormor och morfar. Jag blev förvånad när affärerna fortfarande var öppna, och kom sen på att det var fredag. Hos mormor och morfar fick vi gravad lax och Matilda fick även bubbe.

Sen gick vi tillslut hem. Hällde upp lördagsgodiset i en skål, och kom sen på att det var fredag...

Min lilla dotter har blivit pappig. Mamma behövs bara i nödfall, som när det ska bytas bajsblöja och sånt. Då ropar Matilda efter mamma. Annars är det bara pappa som gäller. När pappa går på toaletten blir Matilda ledsen och ropar: "appa...appa...appa..." tills han antingen öppnar dörren eller kommer ut. Om pappa går ut från lägenheten blir det lite mera liv. Och när jag, mamma, försöker trösta är jag inte mycket värd. Det krävs mycket övertalning och ibland kittling för att hon ska bli på bättre humör.

Förut, när Matilda vaknade på morgonen så ställde hon sig upp i sängen och sa antingen "mamma" med sin snällaste röst eller "Appa! Bubbe!" med sin något mindre snälla röst. Nu är det ett smygande "appa...appa...appa..." på morgonen. Med en härligt klingande änglaröst. Först efter en liten stund kommer ett litet "mamma".

Jag är kluven till det här. Samtidigt som jag tycker det är ganska skönt att pappa också får sin del av det hela, så känner jag mig lite undanskuffad. Min lilla bejbis är ju inte längre en bejbis. Hon är en liten unge vars värld plötsligt har blivit så mycket större.

Idag är hon ledig från dagis och får en bonusdag hemma med sina föräldrar. Det verkar hon ganska nöjd över.