har jag nu fått tillbaka internet och dator. Jag sitter hemma i min lägenhet och kollar allt jag inte kollat på länge. Jag hade 66 olästa mail...

Jag har gått omkring med en fasad så länge nu. Har varit vid gott mod, men känt mig tom inombords. Tom och trött. Jag har inte kunnat sova ordentligt, inte orkat göra något. Matilda har varit mitt allt. Jag var på väg att flytta från Kiruna. Jag var nära. Men jag bestämde mig för att stanna kvar. Ett tag till. Jag kan inte lämna saker olösta och ouppklarade. Jag analyserar, organiserar, planerar, skriver listor, läser på och funderar. Jag vill inte göra något förhastat.

En dag när jag gick hem från stan mötte jag en massa folk som hejade och vinkade. Det kändes konstigt, kul men konstigt. Att flytta någon annanstans, innebär att jag måste lära känna nya människor. Just nu känner jag mig inte redo för det. Jag har haft sån hemlängtan. Konstigt, eftersom jag längtade bort så fruktansvärt mycket för tre månader sen. Jag vill flytta, jag vill härifrån, men inte just nu.

Jag grämer mig över att jag inte har varit i stugan en endaste liten gång det här året. Nu gör mamma och pappa vinter där, de åker hem imorn. Sen är det inte dags att åka ut igen förrän till våren. Jag längtar dit! Det är det perfekta stället att vara på. Hade det gått hade jag flyttat dit. Ut i skogen.

Nu vill jag bara göra en massa musik och spela, spela, spela. Det är så mycket här inne i mitt huvud som vill ut. Det är dags att börja producera låtar. Det är det bästa sättet för mig att få ur mig det jag vill säga, utan att skräda orden eller vara rädd att säga för mycket. Det är det bästa sättet för mig att visa hur jag egentligen känner.

Jag är aldrig ledsen. Det känns som att jag inte får vara ledsen. Jag kämpar för att hålla min fasad, för att ingen ska veta hur det egentligen står till. Sen kan de som vill lyssna på mina låtar, där brukar det komma fram.

Nu har jag slappnat av, jag har sovit ordentligt några nätter. Paniken har lagt sig.