Det är jag det! Och det är ingen överdrift alls...

Igår longerade jag en liten stund. Och så fick jag prova att sitta upp... På tredje försöket tror jag att jag kom upp. Och han är ju inte ens så hög! Men något högre än en islandshäst. Men ändå!!! Det var pinsamt... Är jag i så dålig form, verkligen? Tydligen. Jag måste börja träna smidighetsövningar. Jag måste ju för fan komma upp på hästen! Eller ska jag använda pall?

När jag väl satt där så hittade jag inte sitsen. Inte alls. Allt kändes bara fel och jobbigt. Det var inte vingligt eller så, bara konstigt och jag spände mig i varenda muskel. Det krävs mängder av träning det här. Det är ju bra att jag inte ska dit bara en gång i veckan.

Vad otroligt avslappnande det är att umgås med hästar. Trots att han trilskades med mig igår. Han har kommit på att jag ska hänga där nu. Och då ska han kolla mig. Han smet från mig i hagen. Sen ville han varken ha träns eller grimma. När jag borstade honom knallade han omkring lite. "Jaha", tänkte jag, "nu börjas det!" Jag var beredd på att han skulle strula som tusan när jag longerade, men han var hur snäll som helst och gjorde nästan precis vad jag ville. Vilken kille. Vilken superkur för självkänslan!

Nu när alla är emot mig och snackar om hur jag ska leva mitt liv, så är det skönt att ha någon som får mig att fokusera på något helt annat. En häst. Tack kompis!