En gång i tiden kunde jag nästan allt som var värt att kunna om hästar. Jag läste allt jag kom över. Jag brukade göra "Prov i hästkunskap" till mina kompisar och min släkt. Jag har tillochmed sparat ett brev jag fick från min ridlärare sista terminen jag red ponny. I brevet fanns mycket beröm om mina kunskaper, men jag tror å andra sidan att hon skrev ungefär samma till alla i vår grupp.

Men jag slutade hålla på med hästar, lite eftersom. Jag hade inte råd med ridkurserna, jag hade inte råd med nya ridkläder och jag blev aldrig skötare på en privathäst. Jag kände inte att jag hörde hemma i "gänget".

Jag gjorde några tafatta försök att ta upp ridningen igen, några gånger, men jag slutade oftast innan jag hann börja för att jag tyckte att jag inte passade in.

Sakta men säkert gick mina kunskaper i glömska. Tiden då jag kunde sitta och namnge varenda liten del på en häst var borta. Tiden då jag helt orädd kunde leda, rykta, sadla, tränsa, rida och hantera vilken häst som helst, oavsett storlek eller lynne, var förbi.

Sen gick jag in på Norrmalmskiosken, fick kontakt med islandshästar i norr och började kurs. Lite av min förlorade kunskap började komma tillbaka. Men jag saknade allt det där man gjorde innan och efter ridningen; man mockade, ryktade, putsade, gosade, flätade, matade, ledde till hagen, umgicks... Det blev inte så mycket sånt. Sen växte Matilda i min mage, så jag fick ta en paus ett tag.

Idag träffade jag Spotlight. En ung, men lugn, hingst. Lagom stor. Jättevacker i både form och färg. Jag hade inte alls tänkt mig en hingst. Jag hade tänkt mig ett sto, eller möjligen en valack, och allra helst av rasen nordsvensk travare. Nu blev det apaloosa. Jag kan inte säga att jag är besviken, ändå.

Nu behöver jag lilla Kicki, hon som kunde allt och var helt bekväm i hästarnas sällskap, vilka det än var. Lilla Kicki, som slukade allt som handlade om hästar, som drömde om en egen, som ritade teckningar och planerade livet som hästägare med all sin kunskap. Hon som jobbade i motvind. Nu har hon läge att äntligen få leva ut sina 23 år gamla drömmar. Så gott som egen häst. Ett stalliv. Ett liv tillsammans med de bästa vänner man kan ha, de bästa psykologerna som lyssnar på allt man vill berätta, de tacksammaste jobbarkompisarna.

Jag är lite ovan, men det finns där inne, i ryggraden. Han är nästan helt ny. Vi får börja från början båda två. Det känns som en riktig fullträff!

Om man vill något tillräckligt mycket, så brukar det bli ungefär så!

Hihi!