Jag har hoppat! Med häst! Det måste vara ungefär femton år sedan. Men idag fick jag göra det igen och det var så jäkla kul! När jag gick hoppkurs på stallet tyckte jag det var äckligt att hoppa. Vet inte varför, för jag var inte rädd eller så. Idag var det bara härligt och roligt. Jag kände mig lite studsig och obalanserad där uppe på hästryggen, men det var så kul att jag bara följde med.

Snacka om boost för självförtroende, speciellt med tanke på tidigare blogginlägg http://kickixkatarina.bloggagratis.se/2008/03/15/571281-saker-man-slass-med/

Helt galet. Vi filmade det tillochmed, så det finns bevis.

Jag är alldeles till mig fortfarande.

Jag kunde! Hahahaha!

nj88888888888888888888888ahHA NAAAGRÅLÅP+P uiWZWX26SWERT2ETRq4q5m yyyyyyyyyyyyyyy tttttttttttttttttttttttttttttttttgggggggggggggggg7
77j78hh7 fvc 99999999999999999999999999999999999999999999ggg   
       gertu666666666gfff66,,5555f5f555555555555555555555
55gvjyhuyrkkooo

Hela livet har jag fått höra både bra och dåliga saker om mig själv. Men det som fastnat är ju de dåliga. Varför är det så?

Om jag träffar två personer på en dag och den ena säger: "Vad snygg du är i den där jackan!" och den andra säger: "Den där jackan ser ju ut som en gammal matta." Vilken av kommentarerna tror ni biter sig fast och hänger kvar resten av dagen?

Så är det här i livet. Nu när jag sitter här, 30 år gammal (eller ung, för den delen) och ska försöka sätta ord på mig själv är det det här jag får fram:

Jag ska inte tro att jag är något. Om jag tror att jag är bra på något, finns det alltid någon som är bättre. Därför är det ingen idé att kämpa för något. Någon kommer alltid att vara före och ha större rätt till det. Så får jag står där och skämmas, och känna mig värdelös och dålig.

Om jag uttalar mig om något så kommer någon säkert tycka att jag är korkad, och påpeka det. Därför är det bättre att hålla tyst, så jag slipper stå där och skämmas, och känna mig värdelös och dålig.

Om jag klär upp mig och sminkar mig och känner mig snygg när jag går ut så kommer alltid någon att vara snyggare än jag. Så egentligen är det bättre att inte synas så mycket, så att man inte drar blickar till sig, då kan det vara någon som påstår att man är ful eller har hemska kläder eller nåt. Då slipper jag stå där och skämmas, och känna mig värdelös och dålig.

Jag ska inte be om hjälp. Ber man om hjälp betyder det att man själv har försatt sig i en situation som man inte klarar av. Och det borde man ju ha förstått. Så ganska korkad är man ju. Ber jag om hjälp är det säkert någon som kommer att stå där och peka och skratta åt en för att man var så korkad. Så då ska jag helst inte be om hjälp. För då slipper jag stå där och skämmas, och känna mig värdelös och dålig.

Jag har på något sätt lärt mig att om jag ska göra något, ska jag vara bäst på det på en gång. Annars är jag värdelös.

Visst är det märkligt?

Är någon bäst på någonting på en gång?

Ja, kanske någon, på någonting, nån gång. Men det händer väl inte så där jätteofta.

Hur tar man bort de där tankarna? Jag lever ju inte efter dem hela tiden, men de finns alltid där och gör mig handikappad i mitt vardagliga liv. Det är de tankarna som kommer se till att jag har miljoner saker ogjorda i mitt liv den dagen jag dör. För att jag tror att jag är värdelös och tror att jag måste vara bäst.

Det är grymt frustrerande när tillexempel Husse säger att: "Det jobbet borde ju du göra, för du kan ju sånt!"

Kanske kan jag, kanske skulle jag klara det galant. Men det finns någon som kan det bättre. Varför skulle jag? Jag skulle säkert bara göra folk besvikna.

Det är ganska jobbigt och tar rätt mycket energi när jag tror att allting är omöjligt hela tiden. Speciellt när jag har så enormt mycket visioner och idéer om allt möjligt.

En annan sak jag tänkt på: när jag gör något bra, som jag är nöjd över, så vill jag inte riktigt att någon ska säga något om det. Det kan gå obemärkt förbi, på något vis. Om någon börjar prata om det, och berömma mig, så skäms jag. Något så in åt helvete. Det är bland det jobbigaste jag vet, för jag vet inte vad jag ska säga. Ändå gillar jag att göra bra ifrån mig. Jag tycker det är roligt att vara bra. Men ingen behöver säga något.

Ssssch....

Är det värt att börja en utbildning som är klar om sex år?

Då kan jag få jobba med det jag vill.

Ska jag göra det?