Jag har inte jobbat sen januari 2006. Det är två år sen. Nu ska jag helt plötsligt jobba igen. Imorgon. Jag var och sökte idag på dan, och telefonen ringde vid sju ikväll. Det skedde så plötsligt att jag inte hann tänka på hur ovan jag är och hur trött jag kommer bli. 12-timmarsskift, bara så där. Här går jag från mammaledig till 12-timmarsskift i en handvändning. Tjopp tjopp, bara. Jag tror att största delen av söndagen kommer att spenderas i sängen, mer eller mindre vaken. Som tur är har vi en samarbetsvillig bejbis som kan gå med på att hänga i sängen en dag. Bara man får välling och ny blöja då och då.

Undra vad jag har i timlön? Jag ska genast kolla avtalslönerna. Hehe. 

Jag vet att jag ska vara positiv och se möjligheterna och vara tacksam för det jag har. Men det här suger! 

Jag fick föräldrapenning idag och allt gick till räkningar. Allt!!! Och när Husse får pengar går även alla de till räkningar, för jag har lämnat hyran bland annat. När jag och Husse pratar så är det jag som får vara den positiva och säga att allt ordnar sig, för han brukar vara domedagsprofet. Det är jävligt jobbigt att vara positiv nu, när vi inte har en krona över. Jag måste få prata av mig någonstans. Vill inte få panik, men jag vet att jag kommer få uppmuntra Husse när han oxå ser att trots att han jobbat varenda dag så har vi inget kvar efter räkningarna. Jag sitter här och har sån växande ångest över att föräldradagarna snart är slut, Matilda står inte i någon dagiskö, jag måste börja jobba och då får jag jobba när Husse är hemma, det vill säga kvällar och helger. Och då blir det att köra taxi.

Egentligen vill jag gå skola! Läsa in matte B och C, sen läsa in ekonomi på distans och kanske få ett jobb som jag tycker är intressant. Men jag vill inte ta lån! Jag har precis blivit av med min skuld hos CSN och jag vill inte ha en ny. Det var nog kämpigt att betala tillbaka 30.000 kr.

Jag brukar vara bra på att motivera mig själv och andra att hela tiden se att det finns en utväg. Men nu sitter jag där själv och har lust att skita i allt, strunta i att betala räkningarna och se hur länge jag klarar mig.

Jag vill vara med Matilda ett tag till, jag vill att hon ska bli lite större innan hon ska in på dagis. Jag vill ha den här sommaren oxå. Jag vill hinna komma på vad jag ska göra sen.

Nu blir jag så less på att bo i Kiruna. Det finns inga utbildningar här! Och jag kan inte flytta. Fan för mig att jag strulade bort en massa år på skit, istället för att utbilda mig när jag kunde och inte var tvungen att bo här. Fan för mig för att jag inte har haft några ambitioner och ork att kämpa för dem. Fan för mig för att jag trott att jag inte kan bli något.

Fan för Kiruna att det bara är den där jävla gruvan som räknas. Jag vill inte jobba där!

Fan för att vara efterklok.

Jag måste ha en plan, nu!