Jag vill ju dra mitt strå till stacken och sortera mina sopor. Dessutom "hotar" vår hyresvärd med en avgift om vi inte sorterar soporna. Vi beställde tillochmed fina tygkassar med postorder som vi kan sortera i. Det blir metallförpackningar, hårdplast, glas, pappersförpackningar och tidningar. På en månad har det blivit en hel del i våra fina tygkassar och även ett par papperskassar att ta till sopsorteringen. Vi har en här bredvid, på andra sidan parkeringen. Men jag brukar lasta i bilen och åka till den stora sorteringen vid coop, så jag får med mig allt och så att Matilda kan följa med.

Igår var sopsorteringsdagen. Det blev tre tygkassar och tre papperskassar. Jag lastade bilen och jag och Matilda åkte ner till coop. På bilderna ser vi vad jag möts av för syn. Jag vet att det har snöat massor den här vintern, men ska det se ut så där? När jag skulle slänga tidningar sjönk jag ner till ljumsken i snö. Plus att nästan alla containrar är fulla och det ligger skräp överallt. Vill man att folk ska sortera sina sopor överhuvudtaget? Det är ju inte så jävla lätt iallafall. Jag tycker ju att man borde underlätta sopsorteringen och göra den enkel, så att fler börjar. Då kan det inte se ut så där! Att sortera sopor blir ett riktigt projekt.

På somrarna, när det inte är en massa snö i vägen, ser det inte mycket bättre ut. Det brukar ligga massor av skräp och bråte runt om containrarna. Dels för att ingen är belagd med att sköta röjningen runt om, verkar det som. Och dels för att folk åker dit med grejer som egentligen ska till tippen.

Jag vet inte om övervakningskameror är lösningen.

Någon borde få jobbet att hålla rent på sopsorteringsstationerna. Det hade tillexempel kunnat vara jag. Åka runt och städa, skotta, ta sånt som ska till tippen till tippen osv. För en bra penning, förstås.

Igår var jag smart igen! Jag lät bilen stå utan motorvärmare när jag kom hem. Det snöade litegrann då, men det har snöat hela natten och det har inte slutat än heller.

På biltaket ligger ett par decimeter snö. Jag tänkte gå ut och sopa av den nu när Matilda skulle ut och sova. Men det snöar för mycket. Jag blir kluven. Jag ska ju ut med bilen sen, och det är ingen idé att vänta på att snöandet ska sluta. Nästa inköp blir ett bilkapell. Det är säkert döjobbigt att trä på det, men det är jobbigare att inte få upp en enda dörr, att handtaget på förarsidan går sönder och måste lagas, att plåten i bildörren blir böjd när man öppnar dörren för att det är tjockt med is emellan och att hacka lös motorvärmarkabeln när man ska iväg. Att trixa på ett kapell sådana här dagar är värt det, så bilen kan stå i motorvärmaren ändå! Jag är så less. Skitless.

Jag funderade allvarligt på att gå ut, sopa av bilen, sätta i motorvärmarsladden och täcka bilen med byggplast. Vi har lite byggplast i bagaget. Men frågan är om jag får upp bagageluckan.

Vår bil är verkligen inte gjord för snöväder. Det rinner in vatten runt bagageluckan och det brukar bli nästan fem centimeter tjockt med is där. Det rinner även in i dörrarna, därför drar jag sönder handtaget i förardörren då och då. Sist hade jag visst pajjat låsmekanismen ordentligt, sa Husse när han lagade den med snabb-epoxy. Han trodde inte den skulle gå att laga, men som tur var gick det. Hade jag inte haft Husse hade jag lämnat bilen åt sitt öde någonstans för längesen. Jag blir så fruktansvärt förbannad när saker inte funkar som de ska. Bilar ska funka. De ska gå att komma in i och de ska gå att köra. Så enkelt är det. Jag är ingen bilmekaniker, jag är en bilförare. Jag kan köra, tanka, fylla på olja, kylar- och spolarvätska, jag kan byta däck och fylla på luft, jag kan tillochmed byta torkarblad och nån glödlampa om jag måste. Men jag tänker inte börja laga låsmekanismer eller krypa under bilen och försöka förstå varför ett av hjulen sitter fast (trots att jag inte använt parkeringsbromsen!).

Bilen startar trots allt väldigt bra fastän det är kallt. Det ska den ha credit för. Och så har den väldigt bra fjädring. Och så gick den ju inte sönder när kamremmen gick av. Det är jag väldigt tacksam för.

Man får ta det onda med det goda!

Idag jobbade Spotlight och jag på volt. Först i skritt, sen i trav. Sen provade vi galoppera lite, det blev ungefär sex galoppsprång i varje varv och det är en enorm förbättring. En gång provade han springa rakt in i en stolpe. Han har en favoritstolpe som han siktar på varje gång vi galopperar i höger varv. Jag är numera förberedd på det, så jag hinner parera. Igår sprang han ju rakt in i en höboll, men då stod jag som tur var på sidan.

Jag tyckte han var duktig som fattade galopp utan större övertalning idag, så vi jobbade mest i kort trav. Vi ökade och minskade volten, det gick riktigt bra! Bättre än jag väntat mig. Ibland förstår han inte riktigt att han ska öka volten samtidigt som han ska vara ställd inåt. Men det kopplar då och då. Jag provade att göra halt och komma fram i trav direkt, och det var han enormt duktig på. Ett skrittsteg och sen trav. Nu vet jag att han kan, så det är bara att jobba vidare. Jag red sista kvarten utan stigbyglar och det kändes, i rumpan.

Efter ridningen organiserade vi i sadelkammaren/klubbrummet. (Inte jag och Spotlight då, jag tror inte han är så bra på att organisera, han fick iallafall inte vara med.) Vi gick igenom täcken, flyttade sadlar och selgrejer. Det är en del kvar att göra, så vi ska nog fortsätta imorn. Då ska Matilda få följa med och va med oss.

Vi hade lite barnridning oxå tidigare på dagen. En liten kille kom och provade rida med westernsadel. Men han tyckte att hästen var lite för hög, så det var mer läskigt än roligt. Trots allt har han något att skryta om på dagis!

Jag avaktiverade mitt facebook-konto nyss. Jag fick nog. Ok, jag hade några vänner och många av dem har jag inte pratat med på flera år. Men jag tyckte bara jag fick kedjebrev. "Skicka vidare och nåt ska hända" "skicka vidare om nån tycker om dig" "skicka vidare om du är en bra människa" bla bla bla bla bla... Ganska opersonligt faktiskt.

Jag gjorde väl några quiz oxå. Det var väl sådär halvkul. Jag sitter hellre och gör budget i excel, faktiskt.

Nu när jag skulle avsluta mitt konto såg jag att man kunde skaffa sig ett "växthus". Gissa vilken växt de hade som symbol? Kanske inte marijuana, kanske bara hampa, men ändå. Jag ställer mig lite kluven till det, faktiskt. Droger behöver inte reklam, de säljer så bra ändå.

Jag gillar inte vinreklam heller, så fick jag det sagt. Inte ens i Nyhetsmorgon. Jag tycker det är ett jäkla pimplande av alkohol i den morgonsoffan. Helt onödigt, enligt mig.

Nu kom jag bort från ämnet, Facebook.

Jag har inte varit någon flitig besökare, direkt.

När jag får kedjebrev till min mail, raderar jag ungefär 95% av dem direkt, utan att ens titta vad det är. Om det står VB eller FWD ryker de i papperskorgen, utan att passera gå.

På Facebook tog det en jävla tid att radera skräp och behålla det som var personligt och intressant. Det var den tid jag la ner på Facebook. Inte så kul att hänga på ett ställe där man bara får städa hela tiden, jag skottar nog med skit i stallet.

Jag har hoppat! Med häst! Det måste vara ungefär femton år sedan. Men idag fick jag göra det igen och det var så jäkla kul! När jag gick hoppkurs på stallet tyckte jag det var äckligt att hoppa. Vet inte varför, för jag var inte rädd eller så. Idag var det bara härligt och roligt. Jag kände mig lite studsig och obalanserad där uppe på hästryggen, men det var så kul att jag bara följde med.

Snacka om boost för självförtroende, speciellt med tanke på tidigare blogginlägg http://kickixkatarina.bloggagratis.se/2008/03/15/571281-saker-man-slass-med/

Helt galet. Vi filmade det tillochmed, så det finns bevis.

Jag är alldeles till mig fortfarande.

Jag kunde! Hahahaha!

nj88888888888888888888888ahHA NAAAGRÅLÅP+P uiWZWX26SWERT2ETRq4q5m yyyyyyyyyyyyyyy tttttttttttttttttttttttttttttttttgggggggggggggggg7
77j78hh7 fvc 99999999999999999999999999999999999999999999ggg   
       gertu666666666gfff66,,5555f5f555555555555555555555
55gvjyhuyrkkooo

Hela livet har jag fått höra både bra och dåliga saker om mig själv. Men det som fastnat är ju de dåliga. Varför är det så?

Om jag träffar två personer på en dag och den ena säger: "Vad snygg du är i den där jackan!" och den andra säger: "Den där jackan ser ju ut som en gammal matta." Vilken av kommentarerna tror ni biter sig fast och hänger kvar resten av dagen?

Så är det här i livet. Nu när jag sitter här, 30 år gammal (eller ung, för den delen) och ska försöka sätta ord på mig själv är det det här jag får fram:

Jag ska inte tro att jag är något. Om jag tror att jag är bra på något, finns det alltid någon som är bättre. Därför är det ingen idé att kämpa för något. Någon kommer alltid att vara före och ha större rätt till det. Så får jag står där och skämmas, och känna mig värdelös och dålig.

Om jag uttalar mig om något så kommer någon säkert tycka att jag är korkad, och påpeka det. Därför är det bättre att hålla tyst, så jag slipper stå där och skämmas, och känna mig värdelös och dålig.

Om jag klär upp mig och sminkar mig och känner mig snygg när jag går ut så kommer alltid någon att vara snyggare än jag. Så egentligen är det bättre att inte synas så mycket, så att man inte drar blickar till sig, då kan det vara någon som påstår att man är ful eller har hemska kläder eller nåt. Då slipper jag stå där och skämmas, och känna mig värdelös och dålig.

Jag ska inte be om hjälp. Ber man om hjälp betyder det att man själv har försatt sig i en situation som man inte klarar av. Och det borde man ju ha förstått. Så ganska korkad är man ju. Ber jag om hjälp är det säkert någon som kommer att stå där och peka och skratta åt en för att man var så korkad. Så då ska jag helst inte be om hjälp. För då slipper jag stå där och skämmas, och känna mig värdelös och dålig.

Jag har på något sätt lärt mig att om jag ska göra något, ska jag vara bäst på det på en gång. Annars är jag värdelös.

Visst är det märkligt?

Är någon bäst på någonting på en gång?

Ja, kanske någon, på någonting, nån gång. Men det händer väl inte så där jätteofta.

Hur tar man bort de där tankarna? Jag lever ju inte efter dem hela tiden, men de finns alltid där och gör mig handikappad i mitt vardagliga liv. Det är de tankarna som kommer se till att jag har miljoner saker ogjorda i mitt liv den dagen jag dör. För att jag tror att jag är värdelös och tror att jag måste vara bäst.

Det är grymt frustrerande när tillexempel Husse säger att: "Det jobbet borde ju du göra, för du kan ju sånt!"

Kanske kan jag, kanske skulle jag klara det galant. Men det finns någon som kan det bättre. Varför skulle jag? Jag skulle säkert bara göra folk besvikna.

Det är ganska jobbigt och tar rätt mycket energi när jag tror att allting är omöjligt hela tiden. Speciellt när jag har så enormt mycket visioner och idéer om allt möjligt.

En annan sak jag tänkt på: när jag gör något bra, som jag är nöjd över, så vill jag inte riktigt att någon ska säga något om det. Det kan gå obemärkt förbi, på något vis. Om någon börjar prata om det, och berömma mig, så skäms jag. Något så in åt helvete. Det är bland det jobbigaste jag vet, för jag vet inte vad jag ska säga. Ändå gillar jag att göra bra ifrån mig. Jag tycker det är roligt att vara bra. Men ingen behöver säga något.

Ssssch....

Är det värt att börja en utbildning som är klar om sex år?

Då kan jag få jobba med det jag vill.

Ska jag göra det?